Efter målgången i lördags var inte Anita helt nöjd. Med några minuters marginal tickade klockan över fem timmar.
Lite försmädligt.
– Jag hade nog tränat lite för lite, säger Anita, tre längre pass, två pass på 12 och ett på 17 kilometer men jag har haft lite ont i ett knä och besvär med en hammartå, jag måste ta det lite försiktigt, säger läkaren.
– Men jag har lite svårt att sitta still och så vill jag fortsätta att springa Stockholm Marathon, det är en sådan härlig folkfest och fin bana, ett bra mål att träna för.

Det finns naturligtvis hur mycket som helst att berätta om de 39 loppen i Stockholm. År med hagel och kylskåpstemperatur, upplagor med gassande sol och högsommarvärme.
Och så det där underbara året 1987 då Anita bara flög fram.   
– Jag kan fortfarande inte förstå att jag kunde springa så snabb. Jag hade en sådan fantastisk känsla hela vägen och sprang i mål på 3.14.  
– Det där med tiden på maraton är inte så viktigt, belöningen är att klara av springa 42 kilometer och få springa in på Stadion, fortsätter Anita.

Löpning och Stockholm Marathon har länge varit och är fortfarande en viktig del i Anita Granbergs liv.
– Jag började springa när barnen sprang terränglopp. Först 2,5 kilometer, sedan längre och längre. Jag och mannen sprang ett lopp här i Dalarna på tre mil och det var ju bara en mil till tänkte vi när Stockholm Marathon startade.
Med sin man Sören fortsatte Anita att träna och varje år springa Stockholm Marathon.
– Men efter tio år ville han se på eliten istället, och så fortsatte jag själv.

Men en novemberdag i mitten av 1990-talet höll sviten och löpningen på att få ett abrupt slut. I nysnön på en träningstur halkade Anita till och i fallet vek sig fotleden.
– Läkaren ville först steloperera, det var tre frakturer, jag minns att jag låg i sjuksängen och grinade och tänkte att jag skulle missa Stockholm Marathon.  
Men med en skruv (som fortfarande sitter kvar) läktes brotten.
Och sviten fortsattes att byggas på. Aldrig förkylt, aldrig skadad när det varit dags att ställa sig på startlinjen.
Hur gör hon, vad äter hon?
– Med maten är det inget speciellt, jag äter allsidigt, är kanske lite noggrann med att det är mycket fiber i maten.
– Numera är jag lite försiktigare med löpning men kombinerar med spinning och gympa, men jag är lite försiktig med hoppen för att inte fresta på knäna.
Hunden, en stövare, som vill ha mycket motion, är också en bra träningskompis.
I mars nästa år blir Anita 76 år.
– Vid min ålder vet man ju aldrig vad som händer, men jag kommer att fortsätta att springa och hoppas att jag kanske kan vara en förebild och visa att man kan fortsätta springa även när man blir äldre.