Vinter igen i Stockholm, så precis som senast jag skrev här har dubbskorna åkt fram. Fick till en 20 km morgonrunda som start på veckan. Just tidiga långa morgonpass tror jag varit en nyckel till mina framgångar på maraton, och det är en skön känsla fortfarande att få till de passen även om en jobbdag väntar nuförtiden efter passet istället som förr lite vila innan lunchpasset.
– Så faller andan på och du kommer i säng i bra tid någon kväll, ställ klockan och skippa någon morgontimmes sömn och ge dig ut på en lugn lång runda. Kanske lite kaffe eller svart te för att vakna och lite vatten, men inget mer; då får maskineriet träna på att vara effektiv med den energi som finna att tillgå och sen väntar en nöjd frukost.

Vad har hänt mer löpmässigt sedan senast, jo jag hade förmånen att få gå på filmpremiären:
 ”Ensam genom Iran - 184 mil av tillit”.


En fin historia om Kristina Palténs löpning genom Iran. Kristina har gjort fler löparäventyr inklusive löpbandslöpningar på 12 och 24 timmar, men det här var verkligen något nytt. Att via löpningen göra en resa som handlade om så mycket mer än löpningen. Jag måste ärligt säga att jag blev positivt överraskad av filmen där man fick ta del av möten med människor på Kristinas resa och man fick via översättning en inblick i vad en del av personerna tänkte och tyckte. En film värd att kolla på om du får chansen, som kan inspirera på många plan. Mer om Kristinas resa går att hitta på hennes blogg här på marathon.se.

På TSM sidan har vintern ändrat om lite i planerana kring passens upplägg, men trots lite snö på marken fixade vi att köra vårt traditionella testlopp över 5-7,5 km.


Alla sprang fort kändes det som, och det vara bara jag som misslyckades med att hålla igång tidtagningen. Ena klockan blåste ner och andra stannade av kylan.
Nu har vi bara ett uppstartspass kvar, med korta grundbyggande intervaller, sen drar TSM vintersäsongen igång på riktigt med långpass varje söndag, nyårsdagen undantagen, fram till maran den 3 juni!

Samtidigt som vi sprang testlopp på TSM körde ultralandslaget 100 km VM i Spanien med bra framgångar.


Elov Olsson främst på herrsidan med en 11:e plats och Frida Södermark på damsidan med en 10:e plats. Grymma insatser tycker jag som vi skrivit om här på marathon.se. 10 mil i rad på strax över 40 minuter för Elov och runt 47 minuter per mil för Frida, ja det är tufft värre!

Finns alltid en liten debatt kring vad som är världsklass i löpning, och de som kommer från mer traditionell löpning vill ofta påvisa att en världsklass där är en helt annan världsklass än inom ultra, trail och bergslöpning. Visst är det så att konkurranssituationen på de nu uppkommande löpdisciplinerna totalt sätt är mindre jämfört med ”traditionell” löpning eftersom fortsatt många av de starka löparnationerna inte hittat till ultra, trail och berg, men det känns som det verkligen blir tuffare och tuffare i toppen och andra egenskaper sätts på prov hos löparna som väljer de inte lika traditionella löpsträckorna. Jag som person har i vissa sammanhang använts i debatten till ultralöparnas fördel, då jag varit bra på ”traditionella” sträckan maraton men inte lyckat på ultradistansen. Detta faktum har använts till att påvisa att man inte är bra på ultra bara för att man är bra på maraton eller andra distanser. Den jämförelsen tycker jag varit fel, då jag aldrig testat ultra när jag verkligen var bra på maraton. Samtidigt kan jag absolut inte säga att jag skulle lyckats bättre på ultradistansen om jag försökt när jag var ”en bra löpare”, för jag tror det krävs en sorts talang/egenskap för att klara ultra, berget eller vad man nu väljer. Jag vet inte alls om just jag har eller hade den egenskapen, men vet att jag var hyfsad på maran sett till antal snabba lopp sett ur ett svenskat perspektiv. Många traditionella löpare har säkert egenskaperna som krävs för att springa bra även på ultra, men långt ifrån alla.

Jag tycker det är svårt att jämföra distanser och prestationer, men kan konstatera att det inte går att vara bra på all löpning. En sprinter kan sällan springa bra långt, och en långlöpare kan definitivt inte springa riktigt bra på sprint. Tex har en snabb 400 meterslöpare fart för att bli bra på alla längre sträckor, men det är definitivt inte säkert hen skulle kunna bli bra på längre sträckor för det. Både rent fysiologiskt och mentalt är man bra på olika saker, och motivation är också en väldigt betydelsefull faktor för att nå framgång. För att vara i världsklass på traditionell löpning krävs vissa fysiologiska egenskaper som är få förunnat att ha. Givetvis gäller det även inom ultra, trail och berg. För att verkligen vara bäst krävs vissa egenskaper som vissa har och andra inte har. Det är möjligt att fler antal individer genom konkret träning skulle kunna bli bra på ultra jämfört med traditionella distanser, då den fysiologiska begränsningen i tex snabbhet och maximal syreupptagning är mindre på ultran. Samtidigt skulle många duktiga ”traditionella löpare” falla på andra aspekter som man saknar, och som behövs just för att verkligen varit i toppen på ultralöpningens discipliner.
– Min syn på elitlöpning inom ”ultra” har över tid förändrat genom att jag testat själv, och genom att jag var med på Comrades Marathon där jag fick se flera av de inhemska manliga löparna som satsade stenhårt mot det lopp som är det största att vinna i Sydafrika i löpning. Många av de löparna hade så mycket löpning i sig att de definitivt med inriktad träning skulle kunna utmana de flesta svenska topplöparna på traditionella långdistanssträckor. Så även om konkurransen sett till antalet satsande löpare på ultrasträckor fortsatt är mindre än på traditionell löpning, är jag inte säker på att alla topplöpare inom traditionell löpning skulle kunna lyckas i Comrades för att ge ett loppexempel. Egenskaper och motivation spelar in! Det är tufft i toppen oavsett vad man väljer och jag känner personligen att jag kan uppskatta löpinsatser oavsett distans och disciplin, och tycker det är bra om löpning totalt sett får positiv uppmärksamhet och cred inom elitdelen och att det finns ett utbud inom löparfamiljen som ger ALLA löpare oavsett nivå utmaningar och motivation. All från korta snabba lopp till att besegra ett berg på flera dagar.

Det jag själv just nu får motivation av i min träning är den mer traditionella biten. Jag vill försöka att utifrån min vardag idag, och utifrån min gamla löparkropp, springa så snabbt jag kan på maratonsträckan i vår eller den 3 juni 2017. Den träningen som jag vet jag behöver göra är den som jag tycker är roligas och triggar mig mest just nu. Utifrån tiden det tar att genomföra den träningen, passar det bäst in i mitt liv i övrigt också.
- Jag är långt ifrån mina bästa maratider givetvis, men ändå är det en liten men fin krydda att genomföra pass som på relativt kort tid kräver att jag mobilserarar kraft får att släppa comfortzonen. Så det var med viss trötthet men stor glädje jag checkade in i morse för uppvärmning ute på Lidingö kl 06.20 för att sen gå in i Bosöns inomhushall och springa mig riktigt trött.


Bild från Bosön, men en annan morgon..men att lämna comfortzonen blir det...

- Helt frivilligt, och något som gav mycket tillbaks även om jag just i morse vek ner mig lite för lätt.... Hade planerat in ett av mina favoritpass. En intervallstege över 1200-800-400 meter där målet var att upprepa den serien 3 gånger (totalt 7,2 km). Vilan genomgående 1 minut efter varje intervall och ju snabbare fart ju kortare intervallsträcka. Fartmålet var satt till 3.25 min/km på 1200m, 3.15 min/km på 800m, 3.05 min/km på 800m.
Ett bra pass som du som vill kan testa. Om du inte vill utgå från distanslängden på intervallen utan istället göra en tidsstege skulle det bli tre serier med 4 min- 2,5 min- 70 sekunder intervaller.
- Nu fixade jag det inte riktigt idag, det gick lite för fort, dom andra ville inte hålla mina tider.….så jag fick stå över något 200 meters varv; men det var kul ändå och nu har jag något att jobba vidare utifrån. Nästa gång ska jag fixa det bättre.... 

Så ut och spring det som motiverar och tilltalar dig.
//Szalkai