Hemresan från Durban och Comrades äventyret gick bra, även om det var lite småstelt...och hemma väntade direkt nästa äventyr för jag kastades rakt in i ASICS Stockholm Marathon veckan. Så full fart med allt från att ansvara för delar av eliten, styra upp presskonferensen och se till att "mina delar" på mässan inför loppet funkade. Som vanligt var jag sent ute med många grejer, så det var verkligen full fart, men med kul grejer!

En av grejerna som jag var riktigt sent ute med var TSM flyers inför sommar och höst...men några natt-timmar och full fart i övrigt löste sig allt.

Det rullade på så snabbt så jag knappt hann känna efter hur sliten jag var efter 89 tuffa Comrades kilometer, där jag ju fick jobba hårt för att ta mig imål...
Så när väl mässan inför ASICS Stockholm Marathon 2016 slog upp portarna komma inspirationen....

och utan att jag egentligen tänkte på hur benen, hälsenan och kroppen i övrigt kände sig, slog jag till på en efteranmälan.
På 2014 års tidsmeriter blev det till och med en lapp i SM-klassen!

Men när jag väl kom hem på kvällen efter en bra dags mässjobb och diverse fix inför fredagen, tänkte jag att jag måste jogga lite ialla fall. Mina döttrar ville med ut och springa en runda inför helgen; och vi skulle ta "scoutrundan" som är lite knappt 2 km. Efter 100 meter hade dom lämnat mig, och när vi passerade lekparken ropade grannen; det ser ut som du har ont....där och då tänkte jag att det stämmer nog och att den här efteranmälan kanske inte var min bästa idé....Haltade runt kanppa 2 km och kände att den där starten är rätt avlägsen...

Men en natts sömn, återhämtningstightsen på så var det några snäpp bättre på fredagen, och då tänkte jag positivt att jag ju faktiskt hade en hel natt till på mig.
Sen gick fredagen lika fort som veckan i övrigt, samtidigt som den gav ännu större dos av löparinspiration; och än mer tanken att JAG verkligen vill springa och fullfölja mitt 21:a lopp i Stockholm Marathon ...

En stor dos inspiration; och en viss lättnad efter; var det med presskonferansen som jag höll i.
Alltid lite oroligt när man tar nya grepp och drar ut stolar och bord till mållinjen på Stadion och kör pressträffen där; inkl fin mat komponerad av mästerkocken och löparen Tommy Myllymäki. Men det blev bra, så det var värt den extra styrketräning jag fick av att bära bord och stolar samtidigt som jag pratade i telefon med allt från småfix med hämtningar av elit, till att svara på journalisters frågor.


Tyckte att maran nådde ut mer än vanligt och fick bra media både i tidningar och TV. Så lite beröm till mig själv :)

Nån löpning på fredagen blev det inte; inte värt att testa benen igen, utan nu var det bara att hem, fixa lite till med eliten (cykel till tränare, dricka till nån löpare...) och äta innan det var dags att bege sig till Stadion igen...för nu är vi framme vid RACEDAY igen....men nu är det ju "bara 42 km"...

Benen och kroppen hann jag knappt känna efter kring igen, och det var nog bra. Lite TV-Studio och då passade jag på att träffa några av loppets TSM:are..

Några TSM:are är redo. Ny inspiration in och vidare till TV. Ingen chans att tänka efter hur det känns...


In i studion 11.46 och lite prat om Musses chanser och om farter att hålla. Lite tankar också på att jag här från ÖIP skulle hinna ta mig till starlinjen till 12.00. Men jag hann....

Och nu var det start, och konstigt nog inte så orolig, för någonstans hade jag redan mentalt ställt in mig på att idag kommer det gå tungt, och idag kommer det göra ont från start. Kändes som det rent mentalt var  precis så jag skulle tänka. Normalt sätt tänker jag tider och att man ska försöka hitta en lätt känsla, och sen om det inte håller blir man besviken och negativ. Nu visste jag att benen skulle kännas som dom normalt sätt känns efter 35-40 km redan från första steget. Så jag var positiv och taggad för att jobba med härlig :) smärta i 42 km. Mer ont efterhand givetvis, men inget skulle komma som en överraskning. Så därför blev loppet inte riktigt så tufft som man skulle kunna tänka sig. Visst satt 89 km i benen och visst var det stumt, och ont från start, men det var en utmaning jag räknat med och nu skulle besegra. Ingen jakt på tider, och ingen stress att springa fort, utan bara ta mig 42 km. Alla bortförklaringar i världen också om det nu inte skulle funka....

och det gick faktiskt. Jag sprang på så fort som benen tillät i början och trappade av på farten efterhand. Både av trötthet men framförallt eftersom jag på några punkter fick mer och mer ont. Jag var beredd och jobbade på, och måste säga att det var klart enklare än att jobba vidare i ett lopp där man tappar fart och tid när man har mål och när man vill prestera.
Gjorde några intervjuer också påvägen, så jag hade till och med några godkända vilopauser.

En sak som gjorde det så mycket lättare var både medlöpare och publik. Alla var så schyssta och peppande, löparna tog upp Comrades benen, och publiken stöttade om möjligt än mer än vanligt. Jag upplevde det också som att publiken var större och mer engagerad allmänt än på många år. Kan ju hänga ihop med vädret; men jag tänker att det var "min presskonferens" :) som satte fart på publiken att komma ut och hjälpa till att skapa det fantastiska event loppet är!!

I mål fick jag som belöning återigen "hänga" med topplöparna....och jag hade dessutom sett till att jag kunde fortsätta mitt jobb. Några elitintervjuer och sen träffa många av alla andra löpare som gör loppet!! Det fanns det lite sparad kraft till.
Kolla in intervjuerna här på marathon.se!

Så redan nu börjar jag se fram mot nästa år, och då får jag försöka jobba ner farten igen och inte ha så många ursäkter....
för nu är jag långsammast....

Jag hade 4.07 min/km i snitt på mitt lopp, och i de andra loppen som ingår i evenemanget Stockholm Marathon höll yngsta dottern 3.59 min/km och äldsta dottern 3.32 min/km i sina respektive lopp...

- Så nu måste jag jobba upp farten....om jag ska kunna hänga med....MEN innan jag drar igång mot nya mål SKA KROPPEN få TA DET LITE LUGNT!