6-dagars - Att välja
”Choice. The problem is choice”
- Neo
Jag sitter vid köksbordet några dagar efter 6-dagarsloppet. De tänkta 80,5 milen (500 miles) blev till 45 mil. Det jag kände under hela loppet – eller snarare den del som jag sprang – var att jag saknade vilja. Jag hade inte lust. Det fanns en äkta vilja att vinna, men där fanns också ”Jag är inte villig att betala det pris som krävs i form av smärta”. Jag kan förstå det som att jag är blasé – jag har redan vunnit en gång, jag har det svenska och nordiska rekordet. Varför göra mer, utsätta mig för den här smärtan igen? Jag kan också se det som att jag har utvecklats som människa. Just nu är det min favoritförklaring. Första året hade jag tänkt sätta svenskt rekord och så kom Yudith – ung, snygg, snabb och sprang bättre! Jag såg mig själv som tråkig, lufsande, gammal i jämförelse. Jag bådade upp ilska gentemot henne, sprang ikapp och förbi, och satte rekord. Året därefter ville jag förbättra och försvara mitt rekord. Då kom Lena och ledde hela tävlingen. Jag bådade upp ilska igen, vilket gav kraft, och när det var 11,5 timmar kvar sprang jag förbi henne och förvånat och ändå självklart såg jag mig själv vinna hela tävlingen. Det var ovant och konstigt, jag såg inte mig själv som en duktig löpare. Men tydligen var jag det. Självklart fanns även mycket glädje i löpningen den gången, jag minns fem timmars Runners high där jag sprang och skrålade schlagers runt banan. Inget är någonsin odelat ont eller gott, tror jag.
Jag råkade strax efter lopp två lära känna Clas Malmström, stressforskare och föreläsare. Han sa att negativa mål, alltså mål som snarare är från något än till något, ger en förändrad metabolism. Jag bränner mer kalorier och blir destruktiv mot min kropp när jag har mål baserade på ilska och rädsla. Kan jag då sätta mål utifrån kärlek?
I det här loppet ville jag välja. Jag ville välja att springa på kärlek vilket även innefattade att göra ett bra resultat. Jag vill gärna vara bäst, det finns en tvättäkta sådan drivkraft hos mig. I början tänkte jag att kampen skulle vara mellan Sumie, Tina och mig och kanske någon ny, okänd förmåga. Jag sprang omkring och letade kärlek i hjärtat, berömde Tina och Sumie när de varvade mig fastän en annan del av mig svor av svärta och förtretelse. Jag ville inte gå över till ilske-löpning. Till slut hittade jag någon klar balans i form av att det är den som är starkast som vinner och vem det än är blir det rättvist. Tävlingen är opartisk på så sätt, den är bara ett konstaterande om vem som är bäst just nu. Behövde jag plåga min kropp – jag vet vad det kostar- för att stå överst på pallen – för vaddå? De pokaler jag har från de tidigare loppen står uppe på vinden. De är förknippade med en stolthet samtidigt som de är mest plastskräp.
Någonstans där tog det slut. Jag var lite förvirrad när jag inte tog till det gamla ilske-knepet att springa på. Den största delen av mig är stolt över det valet, den andra delen säger ”men det handlar inte om verklig ilska, du bara använder den för att komma framåt och du gör inga personerna illa. De vet ju inte ens om dina tankar”.
Ett sexdagarslopp är en obönhörlig process. Jag mals ned som människa och alla mina dolda eller öppna intentioner kommer fram. De ligger och krälar framför mig och jag lär mig både behagligt och obehagligt om mig själv. Ett sexdagars är en express väg till andlig upplysning och visst kunde jag springa bara av anledningen att göra den inre resan, men då tycker jag det finns bättre vägar, som inte går lika hårt åt kroppen. Meditation, till exempel. Eller pilgrimsvandring. Och jag vill gärna springa för ett syfte som är större än mig. Jag såg inget sådant större syfte i den här tävlingen.
Jag hade kämpat med viljan från start, tagit mig upp ur fyra djupa dalar och var glad och stolt över det. Men behövde jag göra det fler gånger? Skulle jag bli visare, klokare av det?
Jag beslöt jag mig för att kliva av. Jag hade inga egentliga problem, fysiskt. Två blåsor under vardera pektånageln betraktar jag som ingenting. I någon form av konstgjord andning – jag har en del pliktkänsla – försökte jag gå för laget, när Janne och Sten kämpade så tyckte jag att jag skulle dra mitt strå till stacken. Men när Bernt kom ikapp mig och därmed tog över tredjeplatsen i laget var jag otroligt benägen att lämna över till honom – utan att ens tala om det för honom. Det blev bara en ursäkt för mig att sluta. Jag behöll chipet, om någon skulle behöva eller vilja ha pacning, ville jag kunna hjälpa. Jag åt och sov för att vara redo. Som sagt, pliktkänslan, den finns där.
Men men, så här i efterhand konstaterar jag att 45 mil är en ansenlig sträcka ändå och jag är otroligt glad och lycklig över att jag har en kropp som tar mig så långt och att jag även vet att jag har en potential att göra ännu längre distanser. Frågan ligger i vad jag väljer att göra med den gåva jag fått.
Choice. The problem is choice.