Jag brukar tycka jag är uthållig, men när det gäller att skriva bok är jag glad att min medförfattare Desirée klår mig med hästlängder.  När jag kroknade och inte orkade längre, då satte hon sig och skrev om alltihop. Från början. För tredje gången. Jag såg att det blev mycket bättre och gladdes enormt åt det och jublade när vi äntligen lämnade in manus till förlaget. Några veckor senare kom redigeringen. Det var blåa och röda markeringar överallt. Jag sjunk ner långt under golvet när jag såg det, mängden med jobb växte till ett nästintill oöverstigligt berg framför mig. Sen började jag läsa vad som stod – det var snillrikt! Superbra! Redigeraren pekade på varenda liten detalj som vi missat och även på större sammanhang som ibland inte hängde ihop. Som till exempel att jag fick krypa till korset och erkänna att en konflikt faktiskt var mitt fel. Det är obarmhärtigt avslöjande att skriva en bok ibland. Jag får stå naken inför läsaren med min operfekthet. Tack och lov för det – människor som tycks perfekta får mig att vilja kräkas. Det är också en studie i ansvar – har jag verkligen rätt att citera en person som jag inte kan stämma av citatet med? Vill jag skriva om snälla människors fattigdom och exponera dem i en bok som förhoppningsvis kommer att läsas av många, när den jag skriver om kanske inte alls vill bli beskriven som fattig? Och jag inte har möjlighet att fråga den personen om den överhuvudtaget vill vara med i boken?

Med redigeringen kom ett nytt sätt att skriva. Jag hade sett det förut, hur Desirée byggde upp trådar av en viss historia genom berättelsen. Nu byggde jag liknande trådar. Det blir ologiskt att berätta om att jag blir glad av att råka på Röda Halvmånen i slutet av boken, om jag inte skrivit om att Röda Halvmånen gett mig mat och sängplats flera gånger längs vägen. De situationerna behöver finnas med längs berättelsen. Jag satt och la in olikfärgade trådar, ungefär som att sy in en egen färg i en nästan färdig väv. Jag såg hur allting blev bättre och bättre, vackrare och ännu mer skimrande, färgrikare och njöt av arbetet samtidigt som det tog enormt mycket tid. Skidsemestern rök, det mesta av julledigheten rök. Jag sjönk ihop som en grå disktrasa utan närminne när vi äntligen skickade in mästerverket till förlaget igen.

Sen kom korrekturläsningen.  Sju olika personer lusläste boken ur olika perspektiv. Utifrån kommentarerna fick jag lära mig än mer om Irans nutidshistoria, ännu fler pusselbitar föll på plats och vi stoppade in än mer färgskimrande pärlor i väven. Jag lär mig så otroligt mycket av skrivandet, och världen skimrar i än fler färger nu när jag vet så mycket mer. Just nu håller boken på att tightas till, så att historien blir ännu tätare.

Som ultralöpare är jag van att vara uthållig. Jag vet att det bara är att fortsätta när det tar emot, kroppen orkar så mycket mer än jag någonsin tror. Jag har lärt mig hålla jämn fart. Det här är första gången jag skriver en bok på det här sättet. Jag har gått upp i skrivandet och sedan ned för räkning flera gånger, ungefär som att jag trodde jag skulle klara en uthållighetssport genom att ägna mig åt att springa intervaller. Nåja, blir det en nästa gång vet jag mycket mer om hur jag kan göra.

Det är ett bjässejobb som snart är klart. Jag har fått göra det tillsammans med flera, ytterst kompetenta människor, framförallt Desirée. Jag är enormt tacksam över att ha fått lära mig av mästare. Det har varit en lång, plågsam och underbar process och nu är det snart dags! Den 15:e mars släpps boken. Är du intresserad av att få den hem i brevlådan så fort den är klar, passa på att beställa den här

Min nästa inlärningssväng är att läsa in den som ljudbok. Hur snabbt ska jag läsa? Hur långa pauser? Ska de olika karaktärerna ha olika röster? Dags att ge mig ut och simma på okänt vatten igen. Det är det som utvecklar mig och som gör livet värdefullt.