”Det är genom att ge, som vi får”. Det är en av de sista raderna i Franciskus av Assissis bön.

Det är dags för Sörmlands Ultramaraton, 50 kilometer från Björkhagen, genom gamla skogar med mossbeklädda klipphällar i Nackareservatet, via havsvikar och skogssjöar till målområdet vid Rudan. Jag springer som kvast, det är första gången jag gör nåt sådant. Fredrik är med och även Frida, Patrik och Kristina. Vi plockar ner snitslar och skyltar efter att sista löparen passerat.

Jag har sällan varit så onervös inför en tävling. Jag kommer inte tävla. Istället får jag njuta en dag i skogen. Det behöver inte gå fort, jag kan titta på och uppleva all natur runt omkring och jag vet att jag kommer inte ens bli avplockad från banan om jag kommer för sent till repet som dras klockan fyra vid Tyresta by. Efter det får löpare inte fortsätta men kvasten får givetvis springa på. Snitslarna ska ju ner.

Jan-Erik Ramström, som är tävlingsledare för SUM var till enorm hjälp när vi genomförde Värmdö Ultra, dels genom att dela med sig av sin enorma kunskap kring hur man arrangerar tävlingar, dels genom att vi fick låna dunkar och dels genom att SUM testade sitt nyinköpta tidtagningssystem på Värmdö Ultra, nåt som var fantastiskt för oss, vi hade bara tänkt ha manuell tidtagning. Dessutom sprang Janne som kvast under Värmdö Ultra. Nu är det pay back time. Inte för att jag måste utan för att jag vill. Jag sa att jag kan göra vad som helst, sätt mig på någon tråkuppgift, jag vet numer hur tråkigt det är att tilldela en människa en uppgift som inte känns speciellt kul. Istället ger Janne mig och Fredrik lyxuppdraget att vara kvast. Vi får springa tävlingen, vi får njuta av vägen och må gott ute i skogen hela dagen.

När jag sprang genom Iran var det så många människor som gav mig mat, saker, en plats att sova på, vänskap. Jag skämdes ett tag i början för jag tyckte att jag inte hade något att ge tillbaka. Tills jag en dag insåg – för att den andra ska kunna ge behöver det finnas någon som tar emot. Genom att ta emot ger jag den andra gåvan att få ge. Jag tycker om att ge, kanske tycker även de som gav mig så mycket om det också. 

Jag hamnar ibland i diket att se en gåva som en transaktion – du ger mig något; alltså måste jag ge något tillbaka till dig. I det ögonblicket jag tänker så, så är det inte en gåva. Då är det byteshandel. Att låta en gåva vara just en gåva – frivillig och utan återbetalningsskyldighet är en konst. Och världen blir mycket vackrare när jag låter en gåva vara just en gåva.

Tack Janne och alla andra som arrangerade SUM för gåvan att få vara kvast!