Det finns få ord jag tycker är tråkigare än just ”disciplin”. Det låter grått, malande och får mig att tänka på Stig Järrels roll ”Caligula” i filmen ”Hets”. Ändå är det disciplin jag använder just nu.

Efter 6-dagars i Ungern har jag haft svårt att komma igång igen. Jag har saknat lusten. Jag har låtit mig själv vila, men lusten har inte kommit tillbaka. Istället har det blivit som det brukar bli när jag slutar springa – jag sover dåligt, jag blir slö mentalt, jag blir nedstämd och magen tjockar ihop. Eller, för att beskriva det som det är när det brukar vara – så länge jag springer så äter, sover och skiter jag bra. Det är guld värt och lätt att glömma bort allt det positiva med löpningen, just när jag har löpningen.

Förra veckan tillbringade jag med att göra allt det där jag vet fungerar – ”Du har sprungit tio kilometer Kristina, bra!!” ”Nu har du sprungit tre dagar i rad, bra!!!” Jag har berömt mig för allt jag gör, även om sträckorna känns löjligt korta. Jag har räknat upp till fem på de oändligt sega tio-kilometersrundorna, för att ge mig själv glädje över vad jag klarat, sen har jag räknat ner och motiverat mig med ”nu är det bara fyra kilometer kvar! Det här klarar du! Härligt Kristina!”I know the drill. Det är bara att göra den för att komma i någon slags form igen. 

Efter några dagar kommer förlösningen. Jag springer i skogen bara för att njuta av att springa i skogen. Jag springer och delar ut lappar till de boende längs Värmdö Ultras sträckning, och med fokus på enbart en postlåda i taget är det härligt roligt att springa långt. När jag i glädjeruset spontant köper 12 liter jordgubbar tar löpningen abrupt slut.

Det tär att erkänna, men disciplinen hjälper mig. När inte glädjen i att springa var tillräcklig tog disciplinen tillbaka mig till just glädjen. Jag råkar googla ”disciplin” och i yogan står den omnämnd som grunden till att den civiliserade människan föds och som basen för andlig utveckling. Det känns med ens som att ordet börjar skimra lite mer.

Jag försöker omfamna disciplinen, om än det tar emot. Samtidigt är jag medveten om att det är just disciplin blandat med kärlek som tagit mig till det liv jag har nu och som jag verkligen älskar. Det är dags att måla disciplinen i regnbågsfärger!