Nu är sista intervallpasset gjort. Det var ett spring-lycklig-glädjefnattspass; 8x20 sekunder riktigt snabbt med 10 sekunders ståvila emellan, i tre omgångar. Det är för kort för att jag ska bli trött, istället kommer glädjen och förvåningen över att jag kan springa så otroligt fort!

På tisdag bär det av. Då flyger Carina, Janne och jag till Ungern för att göra vårt tredje sexdagarslopp. Där väntar en 926 meter lång asfaltbana som vi ska springa runt, runt, runt i sex dygn på, för att undersöka våra egna gränser. Första gången jag sprang hade jag ingen aning vad som väntade. Trots ett kaosartat lopp satte jag svenskt rekord, kom trea och avverkade 667,9 kilometer. Andra gången var jag enormt rädd för smärtan under loppet innan vi kom iväg, men den gången gick allt mycket smidigare och jag kom i mål på 721,79 kilometer, vann hela baletten och satte svenskt och nordiskt rekord (beroende på hur man ser det; I Sverige krävs dopingkontroll för att registrera rekord. Danska Tina Andersen har sprungit 741 kilometer och därmed längre än mig, men i Danmark är inte dopingtest obligatoriskt för att registrera rekord).

Inför årets lopp har jag varit väldigt ambivalent. Ska jag sätta ett mål eller inte? Jag kan inte förstå att jag sprungit 72 mil, hur ska då min hjärna begripa om jag sätter ett än högre mål? Skulle jag komma längre på att bara springa på glädje, kärlek och närvaro? Hittills har mål och delmål hjälpt mig att släpa mig framåt, så det känns osäkert att släppa den strategin, men kanske är det dags.

I helgen pacade jag Ola Brorsson när han sprang TEC (100 miles, dvs 16 mil, på en 11,5 kilometer lång rundbana i Täbyskogarna). När jag sprang och hade full fokus på honom var mina ben märkbart piggare än om jag sprungit för min egen skull. Jag kunde ha sprungit ett eller nio varv med honom, vad han än velat ha, hade fungerat. En liknande upplevelse hade jag när jag pacade Björns Svensson under det 246 kilometer långa GAX Trans Scania. Jag sprang 7 mil med honom första natten, 5 mil under andra. När helgen var över uppfattade jag inte att jag hade sprungit något. Jag har gjort mina bästa sex mils löpning när jag pacade Emelie Andersen när hon satte svenskt rekord på 100 miles. Mitt fulla fokus var på henne.

Med andra ord tycker jag att jag kan dra slutsatsen att jag springer bättre och att kroppen blir mycket mindre påverkad när jag springer för någon annans skull än för min. Jag har också insett att jag vill springa loppet främst för att vara med Carina och Janne. Det är vår semestervecka ihop och vi kommer varandra nära när vi blir så nakna som människor. Vi skapar minnen och vänskap som går bortom det mesta, som varar för livet. Jag vill också springa för mina föräldrar, jag vill att de ska få glädjas över vad jag kan klara och att vi får nåt kul att prata om när jag kommer och hälsar på dem igen. Jag är inte rädd för smärtan längre, snarare känner jag mig lättad. Jag vet att det kommer göra ont, men förra årets lopp var så mycket bättre än första årets att jag inte oroar mig längre. Det är bara hantera smärtan när den dyker upp.

På tisdag bär det av, som sagt. Väskan är packad, återstår att se en säkrare väderprognos. Hela onsdagen ska vi laga sådan mat vi vet fungerar – pasta med köttfärssås, potatismos och pannkakor. Laktosfri risgrynsgröt, mandelmassa och Marabou mjölkchoklad har jag med från Sverige.

Jag vet inte hur jag ska göra det konkret, att springa i kärlek till mina vänner, mina föräldrar och att springa för någon annans skull. Har du någon idé, hör av dig, idéer mottages tacksamt.

Samtidigt – visst vill jag komma över 800 kilometer. Och jag vill vinna hela klabbet.

Håll tummarna, heja och följ oss på 

Loppets facebooksida

Loppets hemsida 

Vårt eget evenemang på facebook där Carina kommer lägga upp information och bilder i den mån hon hinner!