Jag tar försiktigt steg över isen, sätter foten plattare än jag normalt brukar, för att inte halka. Jag springer på havet i det bleka ljuset som bara finns under vintern. Det är ingen risk att trampa igenom, här uppe i Piteå ligger isen tjock sedan en tid tillbaka. Det är tjugo grader kallt och kylan biter i kinderna.

Det slår mig hur mycket svårare det skulle vara att vara långdistanslöpare här uppe. Dels för att det är ljust bara mellan klockan tio och ett, nu när det är som mörkast, dels av den enkla anledningen att det är svårt att få med mig vatten till ett långpass. Har jag vattnet i en vanlig flaska fryser det, och om det inte har frusit är det fruktansvärt kallt att dricka. Jag behöver förvara det i en termos eller en flaska med många lager ylle runtom för att vattnet ska hålla sig drickbart.

Sedan slår det mig – det här gäller bara en tid av året. När blir det egentligen ljusare större delen av dygnet i Piteå, om jag jämför med Stockholm? Jag googlar och kommer fram till redan den nittonde mars är det mer dagsljus i Luleå än i Stockholm och så fortsätter det ända fram till tjugofemte september. Först då blir dagen längre än i Stockholm. Under sex månader är det alltså ljusare i Luleå och under sex månader är det ljusare i Stockholm. Det vill säga, utslaget på ett helt år är ljuset relativt rättvist fördelat, med en liten övervikt till Luleås fördel för den som gillar ljus.

Den tjugoförsta december inföll vintersolståndet, det vill säga den kortaste dagen och längsta natten. I den persiska kulturen önskar folk varandra ”Happy Yalda” och firar tillsammans med familjen genom att äta och dricka. Traditionen bjuder att dekorera med granatäpplen och vattenmelon och sådant som är rött, för att fira gryningen och glöden i livet. I svensk kultur firar vi jul ungefär vid samma tid genom att äta och dricka tillsammans med familjen, vi dekorerar gärna med rött och så ger vi varandra julklappar.

Jag tänker att det är som med dagsljuset som med kulturer – vi är bra lika när det kommer till kritan.