Vi börjar loppet i över trettio graders värme. Tack och lov finns det några moln och emellanåt svalkar vinden välbehövligt. Sofia Smedman gör sitt första 24-timmarslopp och som väntat springer hon iväg med en väldig fart. Hon varvar mig gång på gång på gång och jag förstår att om hon lyckas hålla hela loppet är det inte mycket att göra. Jag fantiserar om att det kan vara kul med en silvermedalj – jag har en brons och ett guld sedan tidigare från Riksmästerskapen (motsvarande Svenska mästerskapen, fast för sporter som inte är erkända ännu) och det kan vara kul att ha en medalj i vardera valören.

Vi springer på, varv efter varv, runt den 400 meter röda tartanbanan.  De första sex timmarna ägnar jag åt att vara så sval som möjligt. Jag springer med kylväst, kylarmband och isbitar fastknutna på huvudet. Carina och Fredrik ger mig ny is minst varje timme, bitarna smälter snabbt och vattnet droppar behagligt. Jag taktar på i ganska exakt 8,4 kilometer per timme och tänker att det här kan bli bra. Jag vet att jag brukar springa i ett jämt tempo och lyckas jag hålla det här kan resultatet bli i närheten av mitt pers som är på 201,3 kilometer.

När Sara och Fredrik kommer på banan för att göra sitt sextimmarslopp börjar timme sex till tolv för min del. Det är roligt att spana efter dem, växla några ord när vi passerar varandra och samtidigt se Carina sitta vid banan och ge oss vattenmelon, mat och allt vi behöver. Det är loppets höjdpunkt, att vara där tillsammans och göra det här ihop. Som vanligt är jag totalt beroende av Carina, inte bara att hon finns där och hjälper till, utan att hon är den underbara person hon är. Det känns gott i hela kroppen.

När mörkret faller vid niotiden är det fortfarande varmt. Ett tjockt molnlager lägger sig över himlen och hindrar värmen från att stråla bort. Jag tar av kylvästen, t-shirten är tillräckligt blöt för att kyla mig. Shortsen är melerade av salt och Carina tutar i mig saltdrinkar titt som tätt. Jag ser att hastigheten gått ner något och jag ler för mig själv när jag passerar 92,4 kilometer vid midnatt. Mitt första 24-timmarslopp, just här i Skövde för nio år sedan gjorde jag 92,6 kilometer till midnatt och 92 efteråt. Lite sur var jag sen för att det inte blev negativ split, det hade varit häftigt på ett 24-timmars. Jag fattar att det inte kommer bli över 200 kilometer den här gången, gör jag 180 är det bra. Jag vinkar god natt till Sara, Fredrik och Carina och springer vidare i natten, fullständigt i min egen värld. Jag gillar de mörka nattimmarna.

Sofia, sackar något och går ibland. Jag leker med tanken – är det möjligt att springa i kapp den 21 kilometrarna som hon leder över mig med? Det beror på hur mycket hon sackar. Samtidigt finns det en del av mig som tycker det skulle vara väldigt roligt att se hur långt hon kommer om hon verkligen lyckas springa för fullt hela loppet. Jag varvar henne när hon står vid supportbordet. Hon har tagit av sig skorna och arrangören klipper bort hennes chip. Ska hon byta skor? Nästa varv står hon kvar där. Hon bryter. Med ens vänds världen. Först tror jag att jag är i ledning och att det ska bli en walk-in-the-park seger. Minuten senare inser jag att Anna är 400 meter efter mig och springer på bra. Anna Kim-Andersson, Lisa Amundsson och Anna-Maria Tofshammar och jag har legat som ett kluster bakom Sofia. Än kan allt hända.

Medan mina kära sover hittar jag en ro i löpningen. Jag maler på, varv efter varv efter varv. Jag är trött och vet samtidigt att det handlar om att i varje sekund ta beslutet att springa vidare. Jag har inga fysiska problem annat än de normala stela musklerna och lite onda fötterna så det är bara att springa på. Jag lägger varv efter varv mellan mig och Anna, samtidigt springer alla de andra tre tjejerna bra, det är inte läge att vila. Gryningen börjar komma och retsamt nog försvinner molnen samtidigt som solens strålar letar sig över kanten. Jag springer hela tiden, jag fattar att det kommer bli svårare att springa när värmen kommer igen, så det är lika bra att göra så mycket som möjligt nu. Under natten var det 22 grader som kallast - vilket inte är kallt alls – dessutom blåste det inte speciellt då och molntäcket gjorde att det kändes varmare än det var.

Vid sjutiden har jag drygat ut ledningen till omkring fem eller sju kilometer – jag minns inte riktigt, jag är lite såsig i hjärnan. Lite till min besvikelse se jag hur Fredrik kommer upp och vinkar. Besvikelsen kommer av att jag är trött. Jag klarar att springa och hålla fokus, när det inte finns någon jag kan klaga och ömka mig hos. När han och Carina är på planen finns en risk att jag degar ihop som en liten säck och tycker synd om mig själv och vill att de ska ta hand om mig. Det hela är mentalt, jag säger åt mig att jag får skärpa mig och fortsätta springa lika bra fastän de är vakna.

Klockan åtta på morgonen är det smällvarmt igen och Carina och Fredrik langar is. Nu är det bara en sjättedel av loppet kvar. Jag räknar ner och tänker att vid 3 timmar är det bara en åttondel kvar, vid 2 timmar en 12-del och vid en timme en 48-del. Timmarna segar sig fram och jag känner inte speciellt mycket glädje för varje delmål. Så inträffar den där magiska punkten; först den när Anna som ligger tvåa inte kan komma ikapp mig om jag bara fortsätter att gå och sedan den där hon inte kan ta in min ledning även om jag skulle sätta mig ner. Det är rätt intressant att se vad som händer då – jag är inte i närheten att sätta pers, om jag kommer 168 eller 175 kilometer spelar inte så stor roll. En del av mig säger att det känns fånigt, har jag sprungit så länge kan jag lika gärna springa hela tiden ut. Smärtan i fötter och ben är likadan ändå. En annan del av mig säger att det är lite bekvämare att gå. Ytterligare en del säger att det är klokt att gå. Det är riktigt varmt nu, kroppen är sliten efter och det vore dumt om jag kollapsar. Den bekväma delen vinner och jag bestämmer mig för att gå när det är cirka två och en halv timme kvar. Jag går på bra, samtidigt är det skillnad på att springa och gå. En liten sur del säger ”Du kan i alla fall se till att det blir fyra maror”. Hjärnan funkar inte så bra, jag är usel på att räkna. Jag går på så att jag verkligen ska klara 168,8 kilometer. När jag gör det med lite marginal vill jag komma upp till 170 och av någon anledning tycker jag 171 låter som en fin siffra så sista fyra-fem minuterna springer jag. Jag har drömt länge att få lägga min ner på gräsmattan i mitten av planen när slutsignalen går. Jag får spurta runt kurvan i kortända för att hinna förbi längdhoppsgropen så jag kan segna ner på gräset. Det är underbart när Carina och Fredrik tar av mig sockar och skor och Sara häller kallt vatten över fötterna. Sen inträffar den där omedelbara stelheten – den som gör det nästan omöjligt att gå så fort loppet är över. Jag linkar in i duschen, får ta emot guldmedaljen och stönar över mina värkande fötter i bilen på vägen hem.

Det känns riktigt bra att åka hem med guld. Samtidigt finns en irritation – 171,123 kilometer är det sämsta resultat jag gjort på en 24-timmars tävling, med undantag av loppet i Basel som jag bröt efter 12 timmar. Jag har svårt att betrakta det som bra. Samtidigt är jag glad åt att jag har några år och några lopp på nacken. Hade jag varit yngre och mer oerfaren hade jag säkert satt ett exakt mål och varit besviken om jag inte nått det. Jag hade inte tagit hänsyn till värmen och inte kunnat variera mitt mål efter förutsättningarna för loppet. Nu kunde jag det, och det kändes som jag genomförde ett klokt lopp på ett smidigt sätt. Samtidigt är det lite med tanken – tog jag det mål jag kunde nå utifrån bekvämlighet? Hur hade det varit om Sofia fortsatt och jag sett att jag steg för steg knaprat in på hennes ledning? Hade jag kommit mycket längre då? Hade jag brytt mig, eller hade jag varit nöjd med silver? Hur stor roll spelar konkurrensen för det resultat jag gör? Jag minns mitt allra första 24 h lopp i Skövde, när allt var nytt och okänt och jag bara sprang. Ingen visste vem jag var, ingen hade någon aning om min förmåga – inte jag heller – och jag överraskade mig själv stort med att komma 184,647 kilometer. Det är det roligaste loppet hittills.

Vilket för mig till en annan debutant – Sara, 13 år, som gjorde sitt första 6-timmarslopp i helgen. Hur det gick kommer i nästa blogg.

Bild: Jag ligger med kylväst och is på huvudet i skuggan innan start och slappar. Fotograf: Fredrik Lindblad.