Jag sitter på ett café och har just slukat en chokladbakelse. Raw food till lunch är måhända gott, men det håller mig inte mätt speciellt länge. När jag äter för lite blir jag alltid sugen på något gott. För mig är gott=fika. Jag gillar att fika. Därför äter jag med flit för lite ibland. Inte speciellt nyttigt, men gott.

Jag förvånar mig själv med att nästan gråta av lättnad. Armarna är slaka, ryggen böjd. Ja, just böjd. Jag kan faktiskt böja på ryggen. Det kunde jag inte för en halvtimme sen. Martin med de magiska händerna har knakat och brakat hela min ryggrad, från nackkotorna ner till ländryggen, och jösses, vad det har lossat! Därefter körde han in armbågen i rumpan, jag stönade och skrek ”Mera!” Det är nästan så det blev obscent. Visst gjorde det ont, men jag vet att det han gör, gör mirakel för kroppen.

Nu har jag haft ont i ryggen i två veckor och det är intressant att se hur jag resonerar. Från början tog jag det lätt, tänkte att det går nog över eller att min kropp ville att jag skulle vila. Sedan försvann humöret, sakta men säkert. Jag kunde inte vända mig i sängen, vaknade av smärta och att jag stönade när jag försökte. Jag undrade hur människor med kronisk smärta klarar av att behålla humöret, hur lever man med något som inte går över? Jag har lyxen att ofta må bra, ha ont är ett undantag. I löpningen är smärtan självvald.  Jag har varit stolt över att klara hantera smärta under långa lopp men nu har jag insett att jag är en rookie.  Jag vet ingenting om att leva med konstant smärta. Hur ser den mentala strategin ut hos dem som aldrig blir bra? Som lever och lyckas behålla ett gott humör fastän de alltid har ont?

Så småningom har ryggen blivit bättre, men inte bra. Idag hade jag tid hos Martin Holst-Johannesen på Access Rehab och som alltid gör han mirakel. Nu kan jag böja mig, han tror inte jag kommer ha problem av ryggen under loppet och redan imorgon ska jag ut och springa 30-40 minuter. Det blir första löpningen på en evighet.

Jag intalade mig att sexdagarsloppet i Ungern som startar nästa vecka inte var så viktigt, och kanske är det inte det heller. Däremot är förmågan att kunna springa och att göra det jag vill, viktig. Jösses, nu kommer tårarna igen. Det var nog viktigare än jag förstod, det här.