Jag hade flera mål inför loppet. Förut trodde jag att det fanns ett sätt att sätta mål, och det var att följa SMART-strukturen (Specifikt, Mätbart, Attraktivt, Realistiskt och Tidsbestämt) och kombinera det med en målbild (hur det känns och ser ut när jag är klar), men nu tror jag att det finns olika sätt att sätta mål, beroende på vad det är för utmaning och omständigheterna runtomkring. Ett sexdagarslopp är en stor utmaning över lång tid där allt kan hända. Enbart sätta ett mål och riskera att falla ihop om jag inte når dit, är osmart. Därför satte jag tre mål och ett upplevelsemål. Målen var

1) Springa 78 mil
2) Springa 75 mil
3) Förbättra mitt svenska rekord (som var 66,9 mil)

Upplevelsemål: Att vara i det svarta hålet, dvs på gränsen av min förmåga, så länge som möjligt.

Taktik: Spring på raksträckorna och gå i svängarna för att hålla ner hastigheten och spara knäna och fotlederna.

Det är i ”det svarta hålet” det finns mycket nyinlärning att hämta, därför ville jag vara där, samtidigt som det tar emot och är skräckfyllt att ge mig ut på en färd som gör att jag hamnar där.

När vi startar är mina tankar ”Jag ska springa 2,5 timmar, sen ska jag vila”. Det gör jag också, jag ligger två timmar på sängen och slumrar för att vänta in svalare väder. När jag kommer ut på banan igen vid halvsextiden är jag absolut sist i hela loppet. Det känns bra. Nu kan det bara gå uppåt! Jag sover lite drygt tre timmar på natten, sedan springer jag på bra. Så fort det blir lite varmt binder jag is omkring huvudet för att svalka mig. Förra året sprang jag när det var för varmt, det kostade mig en del. Det vill jag inte ska hända i år.

Redan vid lunchtid dygn ett, dvs efter 24 timmar inser jag att jag inte kommer klara 78 mil. Det är ett högt satt mål och värmen gör att jag vilar fler timmar än tänkt. Förra året sprang jag 66,9 mil och var borta från banan 18 timmar då knät krånglade. Om jag slipper det i år och är på banan i alla fall 10 av de 18 timmarna borde jag hinna minst fem mil till, vilket ger 72 mil. Med bättre strategi och mer kunskap borde 78 vara möjligt, om än svårt. Men värmen ställer till det, vi byter målsättning från 78 till 75 mil. Jag har ingen aning om hur andra ligger till i sina lopp; jag vill inte veta. Carina och jag har bestämt att placering i loppet börjar vi titta på dag fyra, allra tidigast dag tre. Det kan vara smart att byta från distansmål till placeringsmål när det är så varmt, men placering efter två, tre dagar säger inte mycket. Snarare kan det vara dumt att ligga högt, det kan betyda att jag sprungit för hårt. Jag sover fyra timmar på dagen och två under natten. När morgonen gryr på andra dygnet mår jag illa och är snurrig, värmen har tagit på även om jag varit försiktig. Carina försöker få mig att springa men jag är högst ovillig och går en bra stund fram tills det är dags för dagens sovstund. Humöret är uselt och Carina bestämmer sig för att bädda ner mig i hela sex timmar under tiden när det är som varmast.

Dygn tre springer jag som en Gud på kvällen, Carina får till och med säga åt mig att bromsa då jag är snabbast på banan. När jag gick ut låg jag fem varv bakom målet att klara 75 mil, men plockar raskt in tre varv. Bara två kvar! Carina gör i ordning kaffe, pannkakor och frukost att ha som delmål inför natten medan hon sover. Jag tänker dricka kaffe klockan 02:00, äta pannkakor kl 04:00 och frukost 06:00, det brukar vara perfekt att ha delmål att se fram emot. Men jag märker att när jag närmar mig ett delmål tillåter jag mig själv att vara trött. Luften går ur mig cirka tjugo minuter innan. Delmål brukar fungera till att dra mig framåt; nu sänker de mig istället. Under natten förlorar jag ett av de varv jag tagit in på mitt mål mot 75 mil. Jag är bara tre varv back, men det får mig att tappa humöret. Jag väntar på att Carina ska vakna, vill diskutera upplägg med henne. Hon har sagt att hon ska sova till halv sju- sju och när hon inte dyker upp vid halv sju surnar jag till rejält. Jag tycker löpningen går uselt och vid sju bestämmer jag mig – så här dåligt kan jag inte springa. Bättre sova en timme och komma ut och springa bra de timmar som är kvar innan värmen. När jag just kommit ut ur duschen möter jag en yrvaken Carina som undrar vad jag håller på med. ”Du är ju snabbast på banan!” säger hon. Är jag? Varför är jag då här inne och slösar bort värdefull tid? På med kläderna i ett huj, proppa i allsköns schlagermusik i öronen, sedan har jag den längsta Runner´s high jag haft i mitt liv! Jag springer och sjunger, sträcker händerna mot himlen, tycker allt är gudomligt vackert, ber om ursäkt till Carina för att jag var sur och vi kommer överens om att alltid säga en exakt tid när hon ska vakna så jag vet om den. I ett sådant här lopp blir jag som ett litet barn och närheten till ”mamma” är enormt viktig.

Hela dygn fyra går som en dans, jag är pigg och springer på. Värken i fot-och knälederna, fotsulorna och även vaderna är svår. Så länge jag springer fungerar det, då är fotsulorna som bedövade. Det är när jag går och lägger mig smärtan kommer. Jag vrider och vänder mig, stönar och rycker. Jag tar alltid en Alvedon och en Ipren en halvtimme innan läggdags, det hjälper föga. Jag fyller på med mer smärtstillande, men aldrig över rekommenderad dagsdos. Det kan få njurarna att kollapsa. Jag har en liten svullnad på vänster fot, vet inte vad det är. Det känns som det tar en evighet att somna men när sömnen äntligen kommer är den gudomlig! Jag vaknar av mig själv med ett flin när de svalare timmarna närmar sig. Nu ska jag ut och jaga! Sumie och Charlotte som ligger i topp har jag inte en tanke på. Men Lena från Sverige går bra, hon leder över mig. Jag har missat målen på 78 och 75 mil. Nu ska jag sätta nytt svenskt rekord! Lena är suverän på att gå och hon behöver inte mycket sömn, men så fort jag är ute på banan är jag snabbare än henne och tar in. Nu börjar nattens jakt. Återigen har jag kaffe, pannkakor och frukost som delmål för natten men den här gången tidsbestämmer jag dem inte, för att undvika dippen som kom innan måluppfyllelsen. Nu tar jag en kaffe när jag är sugen på kaffe. Det funkar bättre, jag får inga dippar. I början av dygnet skiljer 36 varv oss åt, i slutet av dygnet är det bara 13.

Dygn fem börjar som vanligt med sömn och Lena drar ifrån. Yrvaket vaknar jag redan klockan fyra och tror det är dags att gå ut och springa igen, men nu är det som varmast och Carina säger åt mig att gå och lägga mig igen. Lena leder med 16 varv när jag kommer ut på banan igen. Hon leder inte bara över mig, hon leder hela tävlingen. Sumie och Charlotte sover extremt lite och är ute på banan i princip jämt, men de är väldigt långsamma. Jag tar upp jakten och plockar stadigt in. Jag förstår att sätta svenskt rekord kommer innebära att även vinna tävlingen. Därför ändrar jag målet till att vinna, det låter roligare. När Lena går och lägger sig sina normala två timmar för natten ser jag chansen – att plocka in alla varv. Jag gör min största dumhet hittills under loppet. Jag ökar farten och tar in varv efter varv medan hon vilar. När jag ligger ett varv före henne firar jag det med en kopp kaffe tillsammans med Fredrik i stugan. Det är mitt i natten och jag leder. Det jag inte vet är att kroppen är så pass slut att den inte tål den extra belastningen. Jag springer på med alldeles för lite kläder, för lite energi och när jag sätter mig för frukost fryser jag som en hund som legat i en isvak och kämpat för sitt liv. Carina och Fredrik täcker mig med en sovsäck och sätter mig i solen, det spelar ingen roll, jag kan inte sluta huttra. Jag äter och hackar tänder. Tar på mig täckbyckor och täckjacka och ger mig ut och vandrar. Springa är uteslutet. Ligga still under de svala timmarna likaså, då förlorar jag för mycket distans.

Jag knatar på, i början rätt eländig. Sen inser jag att jag kan använda de dryga 7 timmarna jag enbart kommer gå till att prata med andra. När jag spenderar varv efter varv med Jonas, Berit, Kristian med flera som ger mig energi känns det bättre. Alla kämpar samma kamp som jag. Och jag inser att även om jag är långsam finns det de som kämpar mer och som är långsammare, och de ger sig inte. Jag tänker inte heller ge mig. När dagen blir varmare åker de varma kläderna av och det är dags att skydda mig för solen igen. Jag tänker på parasoller och ber Carina ta fram paraplyet, jag går ju bara och kan lika gärna använda det skydd det erbjuder. Jag får många skratt när jag utför en mindre bön om regn. När jag går och lägger mig för dagen är jag fortfarande ett varv före Lena och även om hon nu kommer dra förbi mig medan jag sover vet jag att jag har segern som i en liten ask, bara jag håller ihop och gör det jag ska.

Efter dagens sömn går jag ut och är supertaggad. Jag har sovit med kylbandage, både svullnaden på foten och ett område på vänster smalben gör ont. Sumie har jag passerat, jag har fyra varv upp till Charlotte, och arton till Lena. Det är bara att köra på! Men ganska snart kommer dippen. Jag vet inte vad det är, någon form av depression för att loppet snart är slut. Samtidigt som jag längtar enormt mycket efter det slutet! Jag blandar löpning och gång, känner mig lugn, håll ihop bara så vinner jag. Jag får inte göra något dumt så jag kollapsar. Jag går bredvid Peter Larsson från Uddevalla och gråter en skvätt. Det är glädje blandad med rörelse över att jag kommer vinna, något jag inte hade tänkt mig om än jag förstod att om jag skulle klara 78 mil så skulle jag ligga i topp. Jag minns inte vad vi säger, bara att en förståelse finns där, en från hjärta till hjärta. Den blir min ljuspunkt och glädje.

Mot kvällningen kommer humöret tillbaka. Jag springer, får till och med beröm av ultralegenden Wolfgang Schwerk för mitt lätta steg. När det är 11,5 timmar kvar av tävlingen går jag förbi Lena och upp i ledningen. Det spelar ingen roll om hon vilar eller inte, jag är så pass mycket snabbare att jag tagit henne även om hon inte sovit. Hon sover en timme den natten och då ökar jag farten enbart lite, lite. Vill inte göra samma misstag som förra natten. Min kära support matar mig varje timme, kroppen är slut nu och har ingen extra energi att gå på. Jag springer mina varv lika fort medan jag äter; jag håller tallriken i handen och springer med den där jag brukar springa och äter där jag brukar gå. Varje halvtimme får jag dessutom något extra att äta.

När solen går upp vet jag att jag kommer sluta som vinnare. Jag behöver fortfarande hålla ifrån, stannar jag kommer Lena gå förbi. Jag letar delmål, Carina och Fredrik ger mig åldersrekord att slå och jag slår dem och även Sumies personbästa. Sen är det slut. Jag går runt banan, försöker hasande att springa på de sträckor jag brukar springa, men viljan är svårhittad. Jag vet att det finns mer i kroppen och att jag kan tagga till om jag bara hittar rätt mål. Men där och då hittar jag det inte. Jag kommer vinna. Jag sätter svenskt rekord. Jag persar med över fem mil. Jag tittar på solen som silar genom träden, på Carina och Fredrik som varit där för mig hela tiden och bara tar in det hela. Johan Steene har skrivit att jag ska njuta av den här speciella tiden och det gör jag verkligen. Det är inte många gånger i livet sådant här inträffar. Jag njuter.

Det tre timmarna jag går omkring som blivande segrare är oförglömliga. Inför slutsignalen klär vi oss i blågult, tar den svenska flaggan och vandrar runt banan, Carina, Fredrik, Janne och jag. Janne har också kommit över 70 mil. När vi närmar oss vår stuga vill jag inte sätta mig ner och invänta slutsignalen, som jag gjorde förra året. Jag vill gå, hela vägen ut. Carina följer med en sista gång och strax framför Micks stuga, han som vann herrklassen, går slutsignalen. Jag ställer ner flaskan med mitt startnummer på, pustar en stund hängande på benen, sedan kramar jag och Carina varandra. Länge. Båda fäller en tår. Som vanligt är det tillsammans som vi är starka!