Jag föser undan grangrenarna medan jag följer spåren efter hjortarna. Finns det verkligen ingen stig här? Det vore så perfekt om vi skulle kunna få löparna att följa träsket för att sedan komma ut vid gravfälten vid Siggesta. Där vore kanon att ha en vätskekontroll. Jag kikar på klockan och hickar till. Hoppsan, jag ska vara hos Anders om femtio minuter. Och jag har inte ens kommit ut genom skogen än! Den här löpturen tog verkligen längre tid än jag trott. Det är roligt att vingla in på varenda okänd stig jag hittar, att gena över folks gårdar med motivet ”Hallå, jag håller faktiskt på att reka för en löptävling!”. Skulle jag bara vara ute och springa för mig själv skulle jag vara grymt obekväm med att gena över någons tomt. Nu har jag hunnit prata både med en arabisk familj, Gunilla i stugan som jag passerat några gånger förr men som aldrig varit hemma tidigare och när jag väl tar kontakt verkar samtliga tycka att det är roligt. Jag har en mission och äntligen är det riktigt roligt att ge mig ut och upptäcka igen!

28 september 2019. Spika det datumet i kalendern. Då är det dags för Värmdös första ultralopp. Vi vet inte vad det ska heta än, Fredrik, Ola, Anders och jag - FOKA Ultralöpning - som arrangerar det. Vi vet att vi kommer ha många mil av rekande i Värmdös vackra natur framför oss och det känns som den bästa biten. Sedan ska vi göra en massa saker vi inte har någon aning om – skaffa sponsorer, fixa en hemsida, nummerlappar och framförallt – hitta på en massa mysiga och tokroliga saker. Vad står Värmdö för egentligen? Jag googlar Ralph Lundsten, en Värmdöbo som ursprungligen är från Norrbotten, precis som jag, och hittar att han gjort musiken till Beppes godnattstund. Kanske jag skulle vara Sigrid och sitta och skrika ”Färdig!!” någonstans i skogen?

Loppet kommer börja med en vidunderlig utsikt över havet. Sedan funderar vi om löparna ska få korsa skjutområdet där gammal ammunition kan ligga kvar och vilken risk det i så fall medför. Anders konstaterar att men behöver verkligen skruva sönder ammunitionen för att något ska hända, det räcker inte med att bara trampa på den, och jag pustar ut. Men är det verkligen okej att riva upp så mycket mossa som vi gör? Vi är bara två löpare och hur kommer mossan se ut om vi får hit femtio löpare? Skogen ser ut som om John Bauers troll skulle komma utkrypande i vilket ögonblick som helst. Vi vill helst att den ska se likadan ut när våra löpare passerat som innan. Behöver vi tillstånd från markägaren? Och hur hittar vi markägaren så vi kan fråga?

För en tid sedan skrev jag om min frustration för att jag inte visste vad jag ville ta mig till framöver. Sedan kom Ola med idén om att göra ett ultralopp på Värmdö. Sedan dess har jag tickat igång lite. Känt den där bekväma känslan av nyfikenhet, hur livsandarna vaknar och hur glädjen återvänder. Lyckan i att skapa, fundera, spåna ihop med andra, göra något jag inte gjort förut. Jag hade väl aldrig trott att jag skulle bli lopparrangör, men nu är jag det. Jag vill att det ska bli önskeloppet som jag själv skulle vilja springa. Samtidigt vill jag att löparna ska få uppleva det vackra på Värmdö, smaka på allt gott ön har att bjuda. För visst är Värmdö värt att bjuda på! Datumet är väl valt. Det går ett annat lopp på en annan ö i Stockholm då. Men vill du springa lite längre, lite vackrare, lite tuffare – då är du varmt välkommen till vackra, vilda Värmdö! Här där loppet är sex mil istället för tre. Ska det vara så ska det vara ordentligt!

Bilden visar Anders vid Vargstenarna, en av platserna du kommer passera på Värmdös första ultralopp