Hela veckan har varit en berg och dalbana. Först var jag glad över att Martin lyckats få lös spänningarna i min rygg och sa att jag inte skulle få problem av den under sexdagarsloppet. Sen upptäckte jag att det klämde i höger sko, jag fick skoskav bara jag gick. Jag har fått en hård knöl på utsidan av hälbenet och det gör ont att ha mina nyinköpta Altra, som jag tänkte springa första dagarna i. Jag svor för mig själv, sen jublade jag när jag tog på mig mina Hoka, som har mycket tunnare material i hälarna. Då kändes knölen inte alls! 

På planet ner till Ungenr kände jag mig som en dödsdömd inför bilan – vad ska jag springa ett sånt här lopp igen för??? Men bara låta känslorna existera gjorde att de löstes upp. Jag var redo att springa, och göra det bra! 

Sen vaknade vi i Ungern, vi har en dag här för att laga mat och förbereda tävlingen. Redan vid 12-tiden var det smällvarmt. Väderprognosen är i princip likartad för hela loppet. Det kommer vara varmt och min kropp som är van med svensk vårtemperatur är inte ett dugg acklimatiserad till värmen. Jag surnade till rejält och gick omkring på affären här nere och funderade hur sjutton jag skulle kunna kyla ner kroppen. Springa på natten är förstås första åtgärden; vända på dygnet så gott det går. Det är sämre för matsmältningen, jag vill försöka hålla måltiderna normala, men sömnen får bli på dagtid. Tävlingen startar kl 12 på torsdag och lägga mig och sova det första jag gör går inte. Så hur skulle jag klara första dagens värme?  Väl tillbaka i stugan kom jag på att jag kan lägga en istärningspåse på huvudet och knyta fast den med ett örngott. När jag testsprang med den lösningen och insåg att den fungerade studsade jag fram som en glad gasell igen. 

Men, faktum kvarstår. Det sträcker lite i ryggen fortfarande. Jag har en knöl på foten. Den sista tidens träning blev dålig på grund av tre veckors ryggont och under det lilla jag sprang kände jag mig som en flåsig elefant. Det kommer bli varmt och jag är inte van med värme just nu. 

Det är bara göra det bästa av det. Situationen är samma för alla löpare, det talar för att byta distansmålen mot att tävla om placeringar istället, men det har jag inte riktigt lust till. I alla fall inte än. Går det bra, visst vill jag tävla då! Men det kommer jag inte se förrän det gått några dagar in i den här tävlingen. Visst har jag mål på vilken distans jag vill tillryggalägga, men jag kan undra hur realistiska de är nu när det är så varmt. Kanske ändrar jag dem. 

Hur som helst ska det bli en spännande tävling. Det är ett extremt kompetent startfält som står på startlinjen. Vi kommer alla glädjas, gråta, stressas, braka ihop och jubla tillsammans. 

Jag kan ju undra varför jag gör det här. Men svaret är enkelt. Det handlar om att gå till det svarta hålet, den punkt där jag inte tror att jag klarar mer, och sen om att vara kvar där, så länge som möjligt. Se och uppleva hur underbar jag är där. Hur jag bär mina smärtor och tvivel, hur jag hanterar mig själv med kärlek. Älska mig oavsett om jag faller igenom eller lyckas vara där. Älska mig själv under alla omständigheter. 

Det kanske kan låta konstigt att sådana upplevelser kommer under en löptävling. Men det är just det detta handlar om. 

Du kan följa liveuppdateringen på tävlingens hemsida

Du kan även följa oss på tävlingens facebooksida

Och slutligen kan du följa oss på vårt eget facebookevent där Carina Borén som supportar mig och Jan-Erik Ramström kommer uppdatera i mån av tid och kraft, och kanske även Janne och jag