Pannlampan lyser upp barr och grenar i mörkret. Snön glittrar när jag lyser på marken för att spana efter reflexer och var jag kan sätta fötterna. Långt framför mig rör sig ljusskenet från Jannes och Sandras lampor. De är näst sist. Jag ökar takten, kanske, kanske kan jag komma ikapp dem om jag ligger i. Men avståndet bara ökar. ”Gör det något om vi lämnar dig?” ropar Janne. ”Nä då, kör på ni bara” svarar jag.

Det är så intressant att studera mina tankar när sådant där händer. Jag har varit sist i lopp förut, senast på Åda Wild Boar. Jag hade föreläst inför alla löpare och sen var jag den som sackade och var sist. Det knöt till i magen först, sedan trasslade tankarna rejält in sig. Jag tyckte det var pinsamt att föreläsaren som stått där som en förebild för andra var sämst. Men traillöpning är inte min grej, jag har inte övat tillräckligt för att vara bra på det. Den gången löste jag den mentala knuten med att tala om för mig själv att nu behövde jag inte fundera på om någon skulle komma ikapp, nu kunde jag springa och njuta av utsikten i min egen takt. Det blev ett väldigt skönt lopp.

Jag är på läger med landslagsgruppen på Bosön. Vi och fallskärmsjägarna brukar alltid lyckas boka in samma helg, första helgen i februari. Medan vi åt lunch råkade några av dem sätta sig med mig och några löpare till. De undrade vilka vi var och Janne berättade ”Jag tycker det känns rätt bra att kunna säga att jag brutit ett lopp efter 35 mil”. Det är det 90 mil långa loppet i Pyrenéerna han menar, med sammanlagt 60 000 höjdmeter. Sen berättar jag om Johan, som just nu tränar inför Barkley marathon, det mest extrema 100 mileslopp som finns, om jag vet korrekt har 19 löpare tagit sig i mål på de tjugo år loppet gått, Johanna som satte banrekord på High Coast Ultra – för både män och kvinnor, Elov som gjorde 253 kilometer på sitt första 24-timmarslopp fastän han gick i två timmar och Sören som gör maran på 2:44 vid 55 års ålder. Vi är en brokig samling underbara galningar.

Jag tittar ner på snön nedanför. Attan, att jag är så långsam! Men nu, när jag verkligen är alldeles ensam och helt sist, släpper krampen i axlarna från att försöka hänga med de andra. Det är ett faktum. Jag är sämst. Då finns det bara två saker att göra: Acceptera läget. Eller bli bättre.

Jag tänker på min mamma. Hur hon och jag gick Tjejmilen runt. Polisbilen körde långsamt efter oss, 30 glada funktionärer försökte pracka på oss bananer och vattenmuggar vid varenda depå. Vi var sist. På upploppet på Strandvägen gick mamma upp på trottoaren, sa ”de måste få släppa fram bilarna”. Mannen i polisbilen tog fram mikrofonen och ur högtalaren på biltaket ekade ”Gatan är avstängd för er, fortsätt ni”. När vi marscherade in i mål stod funktionärer, andra trötta löpare och hurrade för oss och speakern brast ut i hyllningar. Senare på kvällen kollade vi på resultatlistan och såg att ett antal löpare hade längre tid än oss. Förmodligen hade de startat tidigare. Mamma vände sig om, tittade på mig med ett pillemariskt litet leende. Det glänste i hennes ögon. ”Vi var sist, men inte sämst”, sa hon.

Jag bestämmer mig för att det där med att bli bättre, det tar jag en annan dag. Jag springer på bland grenar och stenar, låter pannlampan leta efter nästa reflexmarkering så jag ska hitta vägen. Nu när det bara är jag tar jag det lugnt, påtar på i min egen takt. Jag må vara sämst, men jag är det i ett gäng som är rätt extrema. Och om bara den som vore bäst räknades, då skulle det inte bli många kvar.

Pannlampan slocknar. Batteriet är slut. Jag letar mig fram med känsliga fötter, rakt genom skogen. Stjärnorna gnistrar ovanför huvudet. Först vid 23-tiden är jag tillbaka på Bosön. De andra sitter sedan länge i soffan och pratar löpning. Jag kommer in med rödblommiga kinder.

Jag är sist, men jag sprang längst.