Jag sitter på en bänk inne i väntsalen på Halmstads tågstation. Pappret med mina föreläsningsanteckningar singlar ner till golvet och jag stirrar på det. Hur ska jag få upp det? Jag försöker fiska upp det med fötterna, men även om jag lyckas greppa pappret kan jag inte få upp fötterna. Jag kan inte heller böja på ryggen för att nå ner till det. Det tar mig någon minut innan jag kommer på att jag kan be någon om hjälp.

Det började direkt efter min toppvecka på 19 mils löpning. Höger sida av nacken var stel och över höger axelblad gick stråk av muskler som var spända. Med massage och tid mildrades stelheten och när jag kände mig normal igen trodde jag det var över. Det var då det började. Jag vaknade en morgon med milt ont i ländryggen. Under dagen blev det ondare och när min kompis Björn hämtade mig vid Helsingborgs järnvägsstation såg han förvånat på mig när jag försökte ta mig in i bilen. Gå, stå och till och med springa gick bra, men sätta mig ner, eller ännu värre, ställa mig upp, var svårt. Hemma hos Björn låg jag i soffan när det ringde på dörren. Förvirrat insåg jag att jag inte kunde komma upp ur soffan för att öppna.

Jag har aldrig haft ont i ryggen förut men nu har jag det, rejält. Jag googlade på ryggskott men symptomen stämde inte. Inte heller symptomen för diskbråck stämmde. Jag har åkt omkring och lanserat bok, varit med på filmvisningar och hållit föredrag och bytt ort ideligen men nu är jag några dagar i Piteå och har äntligen kunnat gå till en naprapat. Hon såg att hela höger sida var hårt spänd, från svanskotan upp till huvudet, vilket berodde på en kompensation för en smärta jag har långt inne i bäckenet på vänster sida. Hon behandlade mig i över en timme, det small som pistolskott i huvudet när hon fick spänningar att släppa i nacken, ändå finns det mer som sitter kvar och som behöver lossna.

Nu har jag löpförbud i en vecka. Kroppen är skör och behöver vila, sa hon, tillsammans med ”kom tillbaka om två veckor”. Om exakt två veckor står jag förhoppningsvis på startlinjen för mitt nästa sexdagarslopp i Ungern. Jag tänker vila mig i form, och göra ett naprapatbesök till innan jag åker, för att få det sista i ryggen att släppa.

Jag tänker att det är bra det som händer. Nu är jag åter i känslan ”jag får se hur långt jag kommer”. Just den känslan, i varje ögonblick, var den som bar mig framåt förra sexdagarsloppet, efter att jag hade ”brutit” då jag hade låst in mig själv i ett för tight schema. Jag tänker mer på att njuta av loppet än av att tävla. Sen om det går att tävla kommer jag göra det och förmodligen göra det med än större glädje. Ha en ond kropp påminner mig om ynnesten jag har de allra flesta dagar – glädjen i att ha en kropp som ger mig allt jag vill ha och mer därtill.