Den lilla kroppen skälver av gråt. Hon sitter hopkrupen i sin blå-vit-randiga baddräkt med paddelskorna på fötterna, huvudet gömt i armarna och tårarna rinner nerför kinderna. Jag håller armen om henne, stryker bort en slinga hår ur ansiktet.

- Jag hatar den här resan! Säger hon med eftertryck.

Det skär till i hjärtat. Jag som hade hoppats hon skulle gilla paddling. Men det är kanske inte det som det handlar om just nu.

Vi gav oss av på söndagen, Fredrik, hans dotter på 12 år och jag. Jag trodde Nämdöfjärden med fyra kilometer öppet vatten skulle skrämma henne, men icke. Hon älskade det öppna havet, för där var det båtar och båtar betyder vågor och paddla i vågor gör att det kittlar i magen. På kvällen skålade vi för henne, för att hon paddlat så långt alldeles själv.

Nästa dag bar det av mot hoppklippan. Klippan som sträcker sig nästan tio meter upp i luften och där barn och vuxna brukar hoppa i vattnet. Det finns en lägre avsats också, där hopphöjden är omkring tre meter. Hon ville så gärna hoppa och vi klättrade upp. Pappa låg och simmade i vattnet nedanför, jag stod bredvid och skulle bära ner paddelskorna efter att hon hoppat. Hon gick fram till avsatsen, tittade ner, vände om, gick fram igen, tog sats, stod kvar. Tog sats igen, det ryckte lite i ena benet, men hon stod kvar. Pappa räknade ner till hoppet, men hon stod kvar. Det kom en mamma och två killar som samtliga hoppade in. Hon stod kvar och såg plasken som stänkte omkring dem. Hon klev fram igen, det ryckte till i benet igen och så kom det ett ilsket ”Åhhhh! Jag vill ju! Varför är det så svårt?” Jag slog mig ned, lät henne ta sin tid. Bara räkna inom henne själv och hoppa når hon kände för det. Det ryckte till i kroppen igen, men inte heller den här gången kom hon iväg.

Tillslut satt vi där på klippan, tillsammans. Jag ville så gärna säga ”Kom, så paddlar vi till Solvik och köper italiensk glass, det var det som var överraskningen vi berättade om” med baktanken ”så glömmer du det hela och blir glad igen, bara du slutar gråta så blir det bra”. Men jag kom på mig själv med att det inte är en bra tanke. Skulle jag lära henne att tröstäta? Och att fly från obehagliga känslor? En av de mest viktiga kompetenserna i både löpning och i livet enligt mig är just förmågan att kunna stå kvar i smärtan efter det som verkar som ett misslyckande. Kan jag det, då vågar jag också satsa på saker som tycks svåra eller näst intill omöjliga. Kan jag inte det, kommer jag vara bunden av min egen rädsla för just den smärtan och aldrig ens försöka. Det var just i den smärtan hon var just nu. Jag tänkte tillbaka på VM i 100 km, då jag suttit bakom scenen med armen om en annan ung kvinna och strukit bort en hårslinga från hennes kinder, som var våta av tårar. Hon hade så gärna velat springa bra i sitt första VM, hon var hyllad av TV och lokalmedia, men fick bryta vid ungefär halva loppet. Tårarna som kom var ren smärta, och där och då förstod jag vad det kostar att satsa högt och vilja lyckas. 

- Det är rätt, låt bara gråten komma. Bara känn att det gör ont - för det gör ont- så kommer det gå över, sa jag

Så satt vi där. Pappa kom upp ur vattnet och la sina blöta, svala armar om oss bägge två. Tårarna rann allt mer stilla och till slut kom ett ”Jag vågade i alla fall försöka”. När vi senare samma dag åt italiensk glass och jag tog upp det som hänt svarade hon bara med ”Det är skönt att gråta, då går det över”. Så enkelt, så genialt. Hon har det hela inom sig, hon kan redan livets tricks. Barn gråter när det gör ont. Jag undrar vad det är som fått mig att dölja gråten, att låta smärtan kapslas in och bli kvar, för att senare i livet förstå att det inte är en framkomlig väg. Varför behöver jag lära om det jag redan visste som barn?

Den kvällen skålar vi både för att hon har försökt och för att hon klarat att stå kvar i smärtan.  Det var en stolt och lite generad tjej som med lysande ögon höjde glaset och sa ”Skål!”

Texten är publicerad med tillåtelse av Fredriks dotter och Fredrik