Fem veckor har förflutit nu sedan sexdagarsloppet i Ungern.  Först har jag vilat, fastän löplusten redan fanns där efter en och en halv vecka. Jag drog ut och paddlade en vecka, dels för att jag älskar det, men även med baktanken att då tvingar jag benen till att vila lite till. Det är få gånger jag använder benen så lite som under paddling. Hela dagen vilar de i kajaken och de få steg jag tar när jag väl gått i land räcker knappt till att få ihop en kilometer. Förra veckan sprang jag slutligen fem mil, den här veckan kommer nog bli omkring nio. Jag känne rmig otränad och seg, men det går över. Det är bara springa på. 

Nu börjar drömmarna om nästa äventyr. För det första – ska det bli ett nästa? Jag har tröttnat på vanliga A till B tävlingar som just tävlingar, de ger mig främst umgänge med vänner och nya bekantskaper, det finns en härlig stämning människor emellan i ultralöparvärlden, Men det kan jag göra utanför tävling också, tävlingar lockar inte speciellt. De ena tillfällen jag verkligen tävlar är just tidslopp. För min del verkar jag klara mig bättre i konkurrensen ju längre loppet är. Och det är det som gör det hela roligt, förutom den mentala resan och att möta människor, nakna från alla fasader. 

Redan förra året hörde jag talas om det – loppet i USA 2019 som är tänkt att vara ett inofficiellt världsmästerskap. Det finns inga VM i sexdagarslöpning, men om de bästa löparna från världen kommer blir det ett inofficiellt världsmästerskap. Johan Steene är anmäld, Johnny Hällneby likaså. Sverige ligger bra till i ultralöpning, även i sexdagars. Loppet går på en 443 meter lång bana, inomhus i en ishall, norr om Chicago. Kontrollerad temperatur dygnet runt på 12 grader och den mjuka banan är tänkta att ge löparna de bästa förutsättningarna. Samtidigt finns inget kök för supporten, sova gör man i tält i den belysta hallen bland alla ljud, och toalett och dusch är en bit bort. Vad händer om löpare som jag inte hinner till toaletten? Göra det utomhus känns illa nog, jag undrar hur det skulle kännas att skita på mig inomhus… Kanske en löjlig faktor att tänka på inför ett inofficiellt världsmästerskap, men det är lika bra att hantera det innan så jag vet vad jag gör om det händer.

Jag googlade det kvinnliga startfältet idag, och än så länge är Charlotte, som jag mött i Ungern två gånger och vunnit över lika många gånger, den som har bäst personbästa. Det finns två kvinnor till som sprungit 704 respektive 705 kilometer. Med mina 721 km, gjorda rätt nyligt jämfört med Charlottes 734 som hon satte 2014, skulle jag ligga bra till. På pappret. Charmen med ett sexdagarslopp är att allt kan hända.

Men visst lockar det. Det skulle vara kul att testa mig mot de bästa. Frågan är om de bästa kommer. Jag sitter här och är fortfarande förvånad över att jag har tävlingsinstinkt. Den tilltalar mig att se en ny sida hos mig själv och jag gillar den. Det vore roligt med ett riktigt BATTLE!!!