Jag är plaskblöt av svett, benen är darriga. Jag borde inte vara så här trött efter tre mils löpning. Hallå, tre mil! Det är löjligt! Men faktum är att jag inte är bättre just nu. Det är bara att bita i det sura äpplet och se till att komma i bättre form. Idag skiner solen, höstfärgerna sprakar. Jag har dessutom ingen tid att passa. Förra veckan sprang jag också tre mil som längst, det är lika bra att passa på att springa lite längre idag så jag kommer åt den där åtråvärda konditionen. Med lite modstulna blickar springer jag förbi vårt hus, jag skulle kunna stanna här, springa hem, gå in i huset, äta något, stretcha, lägga mig i varmt vatten i badkaret med tända ljus, lyssna på skön musik och sedan tillbringa resten av kvällen i soffan, nöjd med min trötta kropp. Istället lämnar jag huset längre och längre bakom mig för att ge mig ut på den sista milen.

Vad får mig att springa vidare? Givetvis är det önskan att kunna springa långt – fyra till fem mil till vardags, utan problem. Jag vill inte vara trött efter tre mil. Sen finns där också en uppsättning tankar som jag vant mig vid att mobilisera. När jag är trött tänker jag ofta ”Okej, du är trött. Jävligt starkt att du är ute och springer då! Det krävs ett visst psyke för att klara det, och det har du. Applåder för dig!” Alternativt kan jag tänka ”De flesta skulle inte ens drömma om att ge sig ut på en sådan här runda. Klart att du är trött, det är helt okej – och du vet att det alltid finns mycket mer. Jösses, vad imponerande att du fortsätter!”

I min löpning har den där mekanismen, att hitta tankar som funkar, det vill säga som tar mig framåt, dit jag vill, blivit en  automatiserad funktion. Jag var ute och sprang för några veckor sedan med en grupp där en ung kvinna frågade mig ”Jag blir så uttråkad av löpning, jag bara längtar in igen så fort jag kommit ut. Hur gör du för att klara springa så långt?”Det visade sig att hon sprang omkring och tänkte på hur jobbigt det var att springa, hur tråkigt det var, och hur otroligt långt det var kvar innan hon skulle komma hem igen. Hennes löprundor låg på tre kilometer. ”Du kanske kan ändra på dina tankar om löpning” föreslog jag lite försiktigt. Hon undrade hur, och efter att ha pratat om hur hon tänkte föreslog jag ”Tänk bara på hur långt du har sprungit. Till exempel nu har jag gjort en kilometer – shit, vad bra jag är! Nu har jag gjort en och en halv kilometer – fantastiskt, nu har jag gjort hälften! Och nu har jag gjort två kilometer – det är två tredjedelar! Tänk att jag ger mig ut på det här, fantastiskt vad duktig jag är!” Sedan sa jag att hon skulle tänka på hur långt det är kvar, först när den tanken ger henne glädje, till exempel ”Nu är det bara femhundra meter kvar, jösses, jag klarar det här! Snart är jag i mål!” och till slut gav jag rådet att drömma om den där kanelbullen hon ville ha efter avslutad löprunda. Det var inte löprundan som var grejen, utan att äta bullen med gott samvete. Med andra ord, sätt målbilden är längre bort än själva utmaningen. För mig är dessa tre tankestrategier grundläggande - 1)Tänk alltid först på hur långt du sprungit, alternativt, existera enbart i nuet - betrakta omgivningen omkring dig, njut av just det här löpsteget. 2) Tänk på hur långt du har kvar först när det ger dig energi att tänka på det, och till sist, 3) förflytta målet och målbilden så att de ligger bakom det egentliga målet. 

Vad har jag då för nytta av att välja mina tankar i vardagslivet? Tja, säger mina tankar att jag är oduglig och värdelös, så blir jag oduglig och värdelös. Säger mina tankar istället att jag är en excellent person, med enorma förmågor, värdefull både för mig själv och omgivningen, så är jag det. Givetvis behöver jag följa upp det även i praktisk handling. Men sannolikheten att jag är så i praktiken, ökar enormt om jag tänker sådana tankar om mig själv. Mitt huvud pumpar mig full med tiotusentals tankar varje dag. Många av dem är skit. En del är riktigt bra. Ultralöpingen har lärt mig att välja att lyssna på de tankar som för mig framåt, mot dit jag vill. Det är en ovärderlig kunskap.