Jag ville springa, men hann inte dit. Men det är inte det viktiga. Det viktiga är att loppet har blivit verklighet. Förra veckan, den sjunde september, gick den första Tjejmilen av stapeln i Iran. Det är historiskt!

Det hela började med en förfrågan från Irans ambassad – skulle jag vilja vara med och promota löpning i Iran? OM jag ville! Iran och dess varmhjärtade befolkning ligger mig varmt om hjärtat ända sedan jag sprang igenom landet 2015.  Under min tid där mötte jag några löpare, de flesta var män, några få var kvinnor. I förhållande till Sverige var det ganska få löpare. Mitt förslag tillbaka till ambassaden blev - Ja, jag vill jättegärna promota löpning i Iran, och allra helst genom att starta Tjejmilen. Det tyckte jag lät superkul!

Tjejmilen startade 1984 i Sverige. Syftet var att stimulera kvinnlig löpning, eftersom det var relativt ovanligt att kvinnor sprang på den tiden. Samma behov finns i Iran nu. Jag är ingen van löparrangör, via Anders Szalkai fick jag kontakt med Tjejmilen i Sverige, som faktiskt själva haft den idén under en tid. Nu slog vi våra påsar ihop. De ville jättegärna bidra med sin kunskap kring hur man skapar riktigt bra lopp. Amir, som hjälpt mig så enormt mycket med min löpning ville också vara med, och även Susan, som sprang en dag med mig i Iran och till sist fick vi även med Mahsa Thorabi, en enormt engagerad löpare och ultralöpare i Iran, som länge kämpat för kvinnors rätt att springa. Vår svensk-iranska grupp besökte Irans ambassad några gånger, vi förankrade vår idé med Sveriges ambassad i Iran, Business Sweden, med flera; alla var med på noterna! Vi tog kontakt med potentiella sponsorer, tanken var ett lopp på kanske 1000 deltagare första gången och att bygga en iransk organisation med potential att sprida sig till fler städer i Iran och att vi skulle starta en kvinnlig löpeld över landet.

Det hela strandade i att turistministeriet och sportministeriet i Iran inte kunde komma överens om vem det var som skulle ansvara för loppet. Det kändes som att allt som varit så optimistiskt rann ut i sanden.

Fjärde september fick jag plötsligt ett meddelande från Susan. Loppet skulle gå av stapeln! Den sjunde september. Jag frågade om det var 2019, men det var det inte. Det var nu i år. Jag hade en föreläsning inbokad, så jag kunde inte åka. Jag skulle inte ha hunnit ordna visum ens. Lite snopet, men det är inte det som är viktigt. Det som är viktigt är att loppet blev av.

Mahsa har arbetat oförtrutet vidare med vad hon tror på. Hon tror på jämlikhet mellan alla, därför är även män inbjudna till Tjejmilen. 250 löpare – ungdomar, vuxna, rullstolsbundna - sprang 10 kilometer runt Chitgarsjön i Teheran. Mahsa hade fått tillstånd från kommunen att hålla loppet, och ett lopp där de styrande tillåter att både kvinnor och män deltar är inget annat än revolutionerande.

Tanken är att hålla loppet igen nästa år, den 21:a september på den internationella fredsdagen. Då är tanken att även internationella löpare ska kunna delta.

Det här loppet väcker hopp i mig. Hoppet om att den lilla människans ansträngningar river barriärer, om hon bara kämpar på. Hopp om att en dag ska kvinnor och män vara lika inför lagen i Iran, precis lika likvärdiga som många i befolkningen i Iran redan är i själ och hjärta trots att de är påtvingade ojämlika lagar. I Sverige och Europa har det tyvärr på senare tid varit tydligt hur motsatsen – rasism och därmed sexism, växer. Nu hoppas jag och tror att vi är tillräckligt kloka att aldrig låta dessa krafter ta överhanden och jag vet också att den största delen av befolkningen är emot den utveckling som skett. Och jag hoppas att vi aldrig backar till den tid, när jag som kvinna i Sverige, fick slåss för att få springa. Den tiden ligger faktiskt så nära som 1970-talet.