Jag springer i snögnistret. Ovanför mig den klarblå himlen, bredvid mig – Havet. Fruset och vitpudrat. Solen plockar fram diamanterna i varenda snöflinga. Vita klädesdräkter sträcker sig längs grenarna, över mörkgrå bark på träden som sover för säsongen. Här och var kikar ett lysande rött nypon fram bland buskarna. En koltrast hoppar iväg när vi närmar oss.

Jag behöver inte mer än så här. Jag och Fredrik har just sprungit och pratat om pengar och hur vi mäter livsnöjdhet, och alla former av pengamått känns totalt irrelevanta. Jag kan springa, jag är frisk. Det är en gudomligt vacker dag och jag är mitt ute i den, har ingen tid att passa, längs löpvägen ligger ett café som serverar semlor. Jag kan springa hela dagen om jag vill, bara njuta av snögnistret, solen och av musklernas rörelse i benen och att jag kan springa.

Jag hade först tänkt att veckans blogg skulle handla om varför löpare springer ultralopp om och om igen, fastän de vet hur satans ont det gör. I vårvädret känns det temat helt irrelevant. Lycka är grejen!

Jag håller på att läsa boken ”Möjlighetstänk” av Clas Malmström, läkare och forskare i prestationspsykologi. Han menar att vi kan träna oss i att vara lyckliga. Lycka hänger till max tio procent ihop med pengar och materiell status. Efter att vi har mat på bordet och en torr plats att sova på, spelar pengar ingen roll för lyckan. Snarare är det kontraproduktivt för lyckokänslan att slita för att skaffa mer pengar, det gör enbart att vi lägger fokus på fel saker, ur ett lyckoperspektiv. Det som gör oss lyckliga är helt andra saker än pengar, och, enligt Clas är det sådant vi tränar oss till. Vi kan alltså träna oss till att vara lyckliga, precis som vi kan träna oss till att kunna springa. Det tycker jag är superintressant. Hur många timmar lägger jag på att tjäna pengar per dag? Och hur många timmar lägger jag på lyckoträning?

Men så inser jag att det är precis det jag gör. En av fem faktorer som Clas skriver är viktigast för hur lycklig jag är, det är förmågan att vara närvarande och upplevande, precis det jag gör just nu, när jag springer och njuter av solen, ser bryggorna med snö på, betraktar vattnet som glittrar under dem och blinkar till talgoxen som pickar på en talgboll.

Jag har lite mer träning att göra. Clas menar också att för att ändra något behöver jag ändra mina föreställningar om det. Jag har anmält mig till en ny löparutmaning, och mina föreställningar är groteska. Att det kommer göra ont, att jag kommer lida och pinas groteskt. Samtidigt vill jag utföra den utmaningen på ett kärleksfullt sätt. Jag förstår att jag behöver öva för att ändra min föreställning om utmaningen som kommer. Men mer om det i nästa blogg! Nu ska jag öva på att njuta genom att titta ut genom fönstret.

Fotograf: Fredrik Lindblad