Sömnigheten vill inte släppa fastän jag sovit som en stock hela natten. Ute på trappen sitter min syster och häftar fast snitslar på klädnypor, de som vi bara hann knyta fast när tiden blev för knapp. Värmdö Ultra vill vara så hållbart som möjligt, därför sparar vi snitslarna om vi vill anordna loppet nästa år igen. Jag ser mig i spegeln. Rynkiga påsar hänger över ögonen. Jag behöver en natts sömn till innan jag blir normal igen.

Jag har sprungit många lopp men jag har aldrig anordnat ett lopp hela vägen från att planlägga banan, skaffa samarbetspartners, fixa tidtagning och till slut ta emot löparna i mål och städa undan smulorna på golvet efter att alla ätit sina mackor. Jag har förstått att det är jobb att anordna ett lopp, men inte riktigt nivån på planering. Det blir fel om skogstrollet som ska sitta och överraska löparna med varm korv på en magiskt vacker plats inte får med sig tändstickorna till att tända elden. Det blir också fel om vi gissat fel på hur snabbt löparna springer banan och vi inte hunnit sätta upp vätskekontrollen innan löparna kommer dit. Det finns mängder med små och stora saker som kan gå fel, men tack och lov går det mesta rätt – och inte bara rätt. De löpare jag möter i målet kommer in med ett stort leende på läpparna, är överväldigade av den vackra banan och extremt glada över det fantastiska bemötande av människor längs banan. Våra familjer, vänner, grannar och släktingar har fått rycka in som funktionärer. Familjen Wassvik har satt upp en egen kontroll, Harriet och Björn njuter av att löparna springer över stigarna vid deras gård och liemannen spelar schack med de löpare som vill.

Det är märkligt att se på filmer och bilder efter loppet är färdigt. Jag har varit med, men ändå inte varit där. Jag har inte sprungit det. Nåja, jag har sprungit många varv för att sätta upp snitslar, men det är inte samma sak som att springa loppet. För en tid funderar jag vad som är roligast – att springa själv eller att få andra att uppleva hur det är att springa ett ultra? På ett sätt känns det sistnämnda bättre. Jag minns med glädje killen som var ödmjukt, innerligt tacksam över att få möta sig själv där ute i spåret, möta andra utan fasad och att för en gångs skull bara vara naken som människa, helt rå och rakt igenom äkta.  Det är vad ultra handlar om för mig och det är underbart att veta att en annan människa, och säkert många fler, fått dela den upplevelsen.

Med den här texten vill jag sjunga en hymn för alla lopparrangörer där ute, alla som ser till att vi löpare får leka, utmanas, upptäcka platser vi inte varit på, leva och njuta ute i spåren. Vad vore vi löpare utan er? Då fanns ingen tummelplats för personlig utveckling på råbarkat sätt, då fanns inte den här yttersta befästningen där jag som löpare/människa får ta allt ansvar för mitt eget liv, där jag slipper bli inpackad i samhällets välmenande med så icke-utvecklande – och till och med krympande - skyddskuddar.

Värmdö Ultra blev en succé. Jag hoppas vi kommer göra fler lopp. Det smakade mer. Men först ska jag sova ett slag. Efter loppet väntar tack till samarbetspartners, funktionärer, kommunikation på sociala medier och så reflektioner – vad gjorde vi bra, vad kan vi göra bättre? Först efter återhämtningen kommer tiden när det är dags att smida nya planer. Så återigen är livet som löpning – efter utmaning behövs vila, sen kommer tillväxten.

Vi ses ute i löparspåren!