Ett mästerskap på hemmaplan har jag hört folk benämna "det största man kan vara med om"...jaha, det var ju synd, för det kommer jag ju liksom att missa. 2004, året innan min VM-debut, gick VM i orientering i Sverige (Västerås) och nu 2016 går VM i Strömstad och det är ett år efter det att jag skadade mig på mitt sista (?!?) internationella mästerskap i orientering. Fin inramning kan man ju kalla det. Eller dålig tajming!

Nä, tiden har inte riktigt varit på min sida kan jag konstatera. Under min rehabtid och upptrappning har årets VM funnits som en liiiten, liiten förhoppning MEN under premisserna att jag först i augusti skulle kunna köra på för fullt. Det har varit spännande och en rolig utmaning, att göra precis det min rehab tillät och bara flyta med, men ändå tro på att kunna nå formen fram till mästerskapet och dyka upp som en "dark horse" och kriga i den internationella toppen igen. Mitt upplägg har till skillnad från tidigare gånger inte alls inneburit en massa slaviska timmar med alternativträning utan raka motsatsen:

• Timmar av vila och "bara vara" 
• halverad träningsmängd (en bidragande orsak till min senaste skada var inte för mkt löpning utan för mkt alt.träning)
• en lite tyngre och mer välmående kropp
• en vardag med jobb istället för förmiddagsträningar med DSA
• minst en vilodag per vecka

Jag är i nuläget precis där jag ska vara, utifrån upptrappningsplanen. Eller jag är nästan i lite bättre form än jag trott på förhand. Inte alls tekniskt, men klart fysiskt. Kul att se, men ändå en besvikelse. (Har dock tolkat signaler från landslagshåll att det troligtvis kvittat om vi haft tester senare i sommar eller inte, då min skadehistorik alltid kommer att vara en ryggsäck jag bär med mig....och det får du som läser tolka som du vill. Jag vet tyvärr inte mer än du.)

Denna besvikelse förstärktes litegrann när jag i tisdags kväll fick ytterligare ett hembesök med blod-och urinprov "inför mästerskapen". Jaha, är ni lika tröga som jag och trodde att det fanns en chans att jag skulle representera Sverige?!? Jag har varit skadad och därmed inte sprungit någonting internationellt sedan VM-kvalet förra sommaren och jag kan rabbla många namn på löpare som tagit medaljer efter att jag tog min senaste 2013 och som aldrig behövt vistelserapportera. Och det är löpare som ska springa VM i år (och sprang EM) - kanske förbundet borde uppdatera listan till RF en aning...så slipper både jag ock kontrollanten sitta i mitt kök en tisdagkväll 21.55-23.54. Är man avdankad ska man väl kunna vara det överallt, eller? Jag hade nog iaf tyckt att det hade varit konstigt om andra nationer valde att testa löpare som inte skulle vara med i mästerskapen och strunta i de som faktiskt ska det.

Nåja, förutom den där besvikelsen är jag GLAD att jag kämpade med alla mina punkter på listan och hoppas att det jag gjort varit på rätt sida gränsen och att jag nu kan stå fast vid min sommarplan med några mysiga småtävlingar. Smygstartade sommarlovet med att i söndags springa en wre-sprint i södra delarna av Örebro City. Det var ett trevligt arrangemang och jättekul att springa utan att ha konstigt ont (ok, lite träningsvärk på baksida lår men det känns ju bara före och efter ;-)) och jag kände mig avslappnad. Dessutom, fastän jag inte kört någon sprintorientering sedan vm-kvalet i Skottland så hade jag en hel del fart i kroppen och åtminstone några bra tekniska beslut =).

Några mindre bra också dock, som här till kontroll 3:

Letade länge ett alternativ till vägövergång och då missade jag framförhållningen och missade att vända ut höger direkt. Dessutom förstod jag inte vart jag fick gena upp på bron och det blev en alldeles för lång sväng åt höger innan jag kom upp på bron. Sprang nog ganska fort i övrigt på sträckan för jag borde tappat mer än 13s. Stressen av det satt i lite till kontroll 4 och jag tappade hela 10s på den högersvängen där. Mitt klart sämsta parti på banan, ihop med att välja en smal och snirklig löppassage till kontroll 12:

Så nu tar jag min avdankade kropp och drar på semester till ostkusten. Har under årens lopp inkasserat två mosterstitlar och nyligen uppgraderat till två fasterstitlar oxå. Konstaterar att jag under denna tid själv tog mig igenom två graviditetslånga skadeperioder =).

Som avslutning vill jag påminna er som, liksom jag, eventuellt känner er lite avdankade för stunden om att det finna många positiva "comebacker" runt oss. Titta bara på Maria Larssons SM-guld på 10km landsväg, efter en låång skadeperiod. I svenska VM-truppen i Strömstad är Peter Öberg tillbaka (vm-silver 2011) eller varför inte finske orienteraren Jani Lakanen som i år tog en efterlängtad seger med sin klubb Koovee i världens största orienteringsstafett Jukola. Jag får just nu nöja mig med att intervjua de där topplöparna och motionera vid sidan om, men dumt att stänga alla dörrar helt och hållet - då kanske luften tar slut!

Still going stron Jani Lakanen (t.h) Kanske den regniga morgonens gladaste man och ett gott exempel på att vi visst kan hålla på med det vi tycker är roligt även efter våra mest glänsande dagar. Det var för övrigt en ny erfarenhet och trevligt att kommentera Jukolas upplösning i live-sändningen, tillsammans med Mikko Reitti (t.v)