Jag tar små kliv framåt och till skillnad från tidigare träning, under ständigt hård belastning så ser jag i nuläget stora framsteg vecka för vecka. HÄRLIGT - kan man ju tänka om det, men det är ju både bra och dåligt kan jag se det som....BRA för att det ju faktiskt går att bli bättre av att träna, MEN med tanke på de relativt enkla och tydliga framstegen så har jag en bit kvar till "taket". Och den biten är den tuffa nöten att knäcka - utan att knäcka sig själv!

Sen finns ju risken att få konstatera att jag aldrig når tillbaka till nivån jag en gång var på, vilket förstås är en faktor att väga in i funderingen kring vad jag vill uppnå och om det är värt att köra på?! Jag har redan varit i den situationen för så var det för mig efter min stroke 2008. Jag hade verkligen varit på toppen av min förmåga så långt i livet och fullkomligt svävade fram och ifrån många konkurrenter, med toppnoteringar i såväl orientering som löpning. De tiderna jag gjorde då har jag sedan haft svårt att utmana igen. Men det har liksom varit ok, jag har sunt nog inte förmått att pressa på likadant som före stroken - jag har varit nöjd med lite mindre + det viktigaste --> att jag har fått behålla livet!

Foto: Sven Alexandersson

Jag tränar alltså mer fokuserat igen, men med klart lägre totalbelastning och ännu inte någon löpkvot som är hård. 3 löppass i veckan, snart fyra, men inte längre än 1h även om det är lugnt. Det räcker dock för att känna att jag är en löpare igen och att passen ger energi. Att inte ens kunna sticka ut och jogga som vilken av mina arbetskamrater som helst, DET var en av de värre plågorna under skadetiden. Det kändes liksom inte OK. Jag vill också vara "vanlig". Så en inte alltför lång morgonrunda runt älven innan jobbet kan vara en av de mest befriande delarna av dagen ibland.

Jag "motionerade" också runt 5km i Blodomloppet med arbetslaget. Det var en väldigt annorlunda upplevelse, att stå på en startlinje och bara ha som mål att njuta runt. På det sätt det går att njuta när du är lite mindre tränad för uppgiften än du varit tidigare. Det var ganska tufft mentalt innan start, men otroligt bra att testa på. Jag lärde mig en hel del av det och även i år lyckades jag kombinera ihop en härlig färgklick i skor och klädsel =).

Start på VM-test

Motionär är inte rätt ord för mig än, för jag har levt på hopp och drömmar genom min långa rehabperiod. Drömmar om en liiten, liiten chans till start på hemma-VM i Strömstad i senare delen av augusti.

Därför åkte jag ner till Strömstad och badade i havet samt ställde mig på startlinjen i ett av årets VM-tester, medeldistans utanför Strömstad i fredags. Det var ett av avstampen i vägen tillbaka. Inte som något stressande mål, med krav på form där och då, utan med fokus på att kunna springa igenom och se vart jag kommit. Ett mål som präglats av optimism och realism.

Med stöttning från coach Peter Löfås (Domnarvets GoIF:s  UK/coach, som för övrigt är en viktig kugge i vårt framgångsrika facit sedan tillträde ca 1,5 veckor innan tiomilasegern 2013!) har min upptrappning gått lugnt och stabilt och även om det finns mycket mer att önska i en start på ett VM-test. Orutinen och avsaknaden på tuffa skogspass med orientering i full fart gav dock utslag. Jag trasslade till det i gröna partier och valde fel väg samt genomförde en långsträcka riktigt dåligt. Det gav ingen topplacering....men faktiskt en hel del positiva utslag ändå. Jag hade fart i kroppen och sprang riktigt bra i inledningen och på slutet, trots att jag inte förberett mig optimalt för denna insats. Bara gett mig chansen att springa den banan utan att känna att det var riskabelt eller "too much" för min plan.

Nu tuffar min plan vidare, i samma tänkta takt, med mål att vara "i slag" igen i augusti. Tyvärr inkluderar nog inte min optimistiska realism ett VM på hemmaplan...men en sommar bland motionärer i olika folkfester skall nog kunna klämmas in i de rimligt stora kliven framåt. En fot framför den andra och upprepa - upprepa - upprepa, med högre och högre frekvens. Någon som hakar på???  =).

Nya uppdrag

Till helgen skall jag iaf få uppleva en härlig folkfest igen - världens största orienteringsstafett Jukola/Venla och vi (brudarna och coach Peter) skall fightas om att försvara fjolårets storslagna seger!

Följ oss här: http://www.jukola.com/2016/en/live/  (jag kommenterar även herrstafettens upplösning, str 6-7 i livesändningen)

Foto: www.jukola.com