Detta får bli en kombination av race report och någon slags självutvärdering.
Som tidigare skrivet så var planen att hålla mig kall, starta lugnt och sedan eventuellt trycka på iite sista 15 km. Verkligheten kom att bli en helt annan.

Starten gick och jag tyckte många stack iväg omotiverat fort den första biten. Låg runt plats 15-20 första kilometern men tyckte det började gå löjligt långsamt när stigningen uppför första berget började. Jag tassade på i en fart som jag tyckte kändes väldigt bekväm men passerade ändå löpare hela tiden. Försökte några gånger att sänka farten något men det kändes inge vidare. Löpsteget blev stelt och jag upplevde det nästan som jobbigare.
När vi lämnade grusvägen och klev in på stigen uppför ottfjället låg jag plötsligt på tredje plats. Inte alls enligt planen. jag upplevde farten fortsatt som moderat och minns att jag hade någon fundering om att jag nog skulle kunna springa uppför i den farten 2h om det skulle behövas. Eftersom jag inte ens hade tendens till möjlksyra något parti så slog jag undan tankarna på att jag öppnat för hårt.
En varningsklocka borde dock ha ringt när jag passerade killen som låg tvåa någon kilometer innan toppen. Istället malde jag på i samma fart.

Utför blev jag omsprungen ganska omgående av några löpare men tyckte det spelade mindre roll eftersom jag ändå inte hade några ambitioner om att vara med och kriga där uppe. Tanken var ju fortfarande att ta mig igenom loppet utan allt för stort slit. Jag ville inte heller satsa för fullt utför med risk för att göra illa mig. Låg runt placering 5 fram till 20 km där andra stora stigningen började.

Plötsligt blev det konstigt tungt och jag förstod inte riktigt varför.Kanske borde jag ätit mera salt...? Någon kilometer senare fick jag bekräftat att kroppen inte var i balans när jag plötsligt fick dubbelseende. Det har aldrig hänt tidigare och jag blev både förvånad och förskräckt. Turligt nog stod inga funktionärer just där. Då hade jag nog klivit av. Istället lyckades jag få i mig något av en gel och drack lite sportdryck. Efter ca 1 km återfick jag enkelseende.

Den fadäsen tog rätt hårt och därifrån hade jag varken ork eller lust att tävla på riktigt. Det var först nu som jag äntligen kunde hålla mig till planen på att ta det lugnt för att undvika onödigt slit inför Spartathlon. Jag slog på autopiloten och försökte bara springa på i hyfsad fart. Satsade inte särskilt hårt varken uppför eller utför. Jag såg helt enkelt det som bättre att åtminstone ha lite reserver kvar så att jag inte skulle få stora problem under loppet än en gång.
Även om jag hade sänkt farten så var det ändå jobbigt. Speciellt eftersom magen började protestera också. I mål efter 4 timmar. Placering 9 men extremt besviken på mig själv att jag inte följde min plan överhuvudtaget. Detta skulle ju bara vara en parentes innan Spartathlon och inte ett lopp där jag skulle hålla på att knäcka mig totalt.

I efterhand så kommer jag dock kunna dra mycket lärpenningar av detta. Med loppet i stort är jag egentligen inte nöjd med någonting. Med facit i hand så kanske det var bra att jag fick problem så pass tidigt i loppet. Hade jag var hyfsat fräsch någon halvmil/mil till så hade nog tävlingsdjävulen växt sig ännu starkare. Ett troligt scenario hade varit att jag gett allt för en bättre placering i det läget vilket kunnat bli kostbart. Istället fick jag dra i handbromsen i tid och känner mig relativt fräsch i efterhand. Redo att lägga allt fokus mot Grekland och den 25:e September.

Lärdomar:
- Följ planen oavsett känsla.
- Salt/mineralbrist är besvärligt
- Jag är inte suverän på snabb utförslöpning trots den tiden jag spenderat i fjällen.
- Tung träning och halvdålig uppladdning inför en fjällmara är kasst. Oavsett om ambitionen är att stå på pallen eller genomföra loppet utan maxinsats.
- Det går inte att leka sig igenom ett så tufft lopp. Om jag springer loppet igen så kommer det bli med ambitionen att springa fort. Att gå in med en mental inställning att bara överleva funkar inte för mig. Jag var inte ens särskilt sugen på att tävla innan loppet.

- Uppför är jag stark, kanske får testa vertikala kilometern ett annat år.