Besvikelsen över Spartathlon håller gå lägga sig lite. Även om det fortfarande gnager.
Istället försöker jag blicka framåt. Från flera håll har jag fått höra att jag troligen lärde mig massor ändå och att det i förlängningen mest troligt är nyttigt med en sådan motgång. Med lite distans till tävlingen så inser jag att det troligen ligger en hel del i detta. Ultralöpning är väldigt komplicerat och kräver mycket av en människa, både fysiskt och mentalt. Eftersom jag för närvarande satsar på distanser kring dygnet och längre så måste jag jobba med de egenskaperna som krävs för att kunna springa den tiden. Senor, leder och muskler måste härdas och jag måste bli bättre på springa i farter kring 6:00min/km. Det är stor skillnad på att springa t.ex. 100 km och att springa 24h. Det är en utmaning bara att hålla sig i rörelse så länge.

Fokus just nu ligger därför på att bygga upp kroppen så att den ska orka med det framöver. Utan att egentligen veta hur den skulle reagerat efter 20-25 timmar nere i Grekland. Det jag däremot vet är att en "skitsak" gjorde att jag fick ont och inte kunde genomföra loppet. Något som ska undvikas framöver.
Jag har börjat springa igen. Utan stress så låter jag kroppen bestämma vad som känns bra. Jag accepterar ingen smärta, klick i höften eller senor som hoppar. Då får jag sänka farten och börja om. Just nu funkar det ganska bra, men från att ha gått en hel del på känsla kring tempo tidigare så är jag numera väldigt strikt.
Tävlingen i Finland i slutet på Februari ligger helt klart i riskzonen. Så mycket i riskzonen att jag numera är inställd på att hoppa över den.
Det här är en ny situation som helt klart är besvärlig. Att känna sig begränsad och inte våga köra så mycket som man vill. Knyt näven, bit ihop och gör ditt bästa.