På plats i Sestriere för ett självordnat höghöjdsläger. Planen är att befinna mig här i 10 dagar för att förbereda mig för 16 mil i de Kalifornska bergen. Umeås slalombacke Bräntberget i all ära men omväxling förnöjer. Mer info om min vistelse här kommer. 

Istället kommer detta inlägg att behandla tävlingen från förra tisdagen. Osäker på formen och med en stel hälsena bestämde jag mig trots allt för att ställa upp i Umeås största löpartävling Blodomloppet. Ett lopp till vars syfte är att uppmärksamma den livsviktiga blodgivningen. Något jag kommer att bidra med när jag slutat tävla med ambitioner.
För en löpare med fokus på ultradistanserna så finns det inget större utrymme för att hålla igång fartträningen som det skulle behövas för att springa riktigt fort på dessa distanser. Några intervallpass och Brorundan*3 á 5 km har jag dock hunnit med under våren. Känslan har varit att jag relativt bekvämt kunnat springa i 3:20min/km-fart men att hastigheter över detta vållat mig svåra problem. Jag hade bestämt mig för att gå in med en ganska förutsättningslös inställning. Starta i ca. 3:20-fart och sedan ta det därifrån. Eftersom jag någon vecka innan loppet börjat få en liten känning i en hälsena så visste jag inte heller hur det skulle fungera. Denna vällade mig dock inga problem alls under loppet. Istället kändes kroppen ganska pigg från start även om jag fick släppa en liten lucka till tätduon efter ca 3 km. Lättare mjälthugg gjorde att jag bad en kompis längs banan att ge mig en sten att hålla i. Ett psuedovetenskapligt knep som fick önskad effekt. Jag låg stadigt kring mitt 3:20 per km och började sakta plocka in täten som bestod av min teamkompis Patrik Wikström samt Dalasjös Tomas Mikaelsson. Vid 6 km så kom jag ikapp och såg ingen anledning till att ligga i rygg längre. Min marschfart var ju för tillfället något högre än deras och i slutändan så trodde jag mig ha en större chans till ett bra resultat med hög fart de sista kilometrarna snarare än att vänta in en ovis spurt. Dessutom så är det ju roligare ju snabbare tid det går att få till också. 
Föga överraskande hänga slitvargen Patrik med relativt enkelt. Inför sista backen med ca 1 km kvar så bestämde jag mig för att försöka vinna loppet på riktigt. Ett litet ryck gjorde att jag fick viktiga meter. En sista kilometer som går lätt utför ska egentligen passa mig relativt dåligt, men en bra erfarenhet från Gammliaterrängen 2015 och det faktum att jag lyckats få några meter var extremt motiverande. Under den stela spurten och in i mål så lyckades jag hålla några ynka meters lucka. Segermarginalen blev en stabil sekund ner till Patrik. Överraskande att vinna ett lopp av den här karaktären och jag måste erkänna att det var lite roligare än jag förväntat mig. Helst springer jag ju lopp där man i större utsträckning tävlar mot sig själv än konkurrenterna. 
Tiden på 33:26 är jag mycket nöjd med samtidigt som man inser hur långt efter man är de riktigt snabba löparna på dessa distanser. 

Här är ett klipp med en intervju efteråt. Att bli intervjuad är inte min favoritsysselsättning men även det gick helt okej.
http://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasterbotten/har-gar-starten-i-blodomloppet

Man förvånas alltid över att höra sin egen röst och över att höra hur att det finns en del västerbottnisk inlandsdialekt kvar. Kvalitéen (och även kvantitéen) på skägget kan diskuteras. Där har jag en del att jobba på. Kul också att Martin från skolan som jag jobbar på hann få med lite odiskret smygreklam också.  
Bild från starten. Jag är 3:a från vänster. Buffen är på plats som vanligt.