Efter mer eller mindre ett halvår förberedelser för detta lopp så var det äntligen start förra lördagen. 100 miles, 161 km,
massor av höjdmeter både uppför och utför. Jag såg fram emot det enormt och hoppades på en bra dag. 
Planen var att ta det väldigt lugnt uppför första stigningen. Är benen pigga under loppet så skulle det finnas gott om tid attta igen senare delen av loppet. 

Jag lyckades hålla mig bra till planen och tog det väldigt lugnt. Efter första stigningen väntade en fin sträcka med blandad löpning på single track och smala steniga grusvägar. De första timmarna flöt på bra och det kändes helt okej. 
Därefter började vi springa utför på stigar som jag upplevde som ganska besvärliga. Stenar som tenderade att rulla undan  ibland, vilket gjorde att jag nog spände mig lite mer än jag behövt. Samtidigt som det började bli varmt ut så insåg jag att det skulle bli en tuff dag. Det funkade bra att fokusera på en checkpoint i taget och kilometrarna rullade på, även om benen inte rörde sig så fort som jag hoppats på. Känslan var att jag hade en hastighet och att det krävdes stor insats för att försöka springa fortare än så. 

Vid mile 47 upp till Devil´s thumb så var det som varmast och tillsammans med en ordentlig stigning så var det
den delen av loppet som jag upplevde som mest besvärlig. Därefter gick det utför igen till nästa checkpoint samt att man passerade halvvägs vilket kändes som en milstolpe. Under dessa timmar hade vi temperaturer kring och över 40 grader vilket var rätt besvärligt för en svensk norrlänning. Jag gjorde mitt bästa för att hålla nere temperaturen genom att lägga is under keps, i armvärmarna samt "reservis" i en halsduk. Vissa verkade precis som jag få arbeta mycket med kroppstemperaturen medan vissa andra verkade mer oberörda av just det faktum.
Vid Foresthill efter 62 miles valde jag att ta emot pacerhjälp av Chris Streeter, en lokal kille från Auburn. I det läget var det trevligt att få sällskap även om jag i slutändan inte tror att det hjälpte mig att springa så mycket fortare. Oavsett hur tufft jag hade det under loppet så upplevde jag aldrig att jag gick ner mig särskilt mycket mentalt. Att det var varmt och jobbiga stigningar var jag mentalt förberedd på så även när benen  inte svarade som jag hoppats så kände jag mig positiv. 

Värmen höll i sig fram till River Crossing vid mile 78. Att hoppa ner i en kall flod var också bra medicin för benen vid den tidpunkten.  I flera kilometer så kände jag mig betydligt piggare än jag gjort innan just tack vare det obligatoriska badet. Det blev också byte av pacer här till Jp Donovan som jag lärt känna under dagarna som jag var i Tahoe City innan loppet. Från River Crossing var det ca 35 km kvar till mål. Ett ganska långt träningspass med andra ord.
Träningspasset gick hyfsat och det hände inte mycket med benen eller placeringsmässigt. Som vanligt så kändes de sista kilometrarna extremt långa. Sista kilometern sprang Chris, Jp samt Brenna Hasty och Colin Cass tillsammans med mig ner till målet, vilket var riktigt kul. Brenna och Colin crewade mig på några ställen under dagen, vilket var både kul och hjälpsamt. Att få gå i mål under det klassiska portalen var coolt och jag lyckades ta mig in under 20 timmar, som hade fått bli målet under den sista timmen av loppet. 

Loppet i sig är fantastiskt häftigt och jag vill springa det fler gånger. Gärna helst nästa år. Jag hade hoppats att springa lite fortare, men den här dagen  så fanns det inte så mycket mer att plocka ut. Sammantaget så är jag dock ganska nöjd. Det känns orättvist mot kroppen att vara missnöjd när man lyckats springa drygt 160 km, i värme
samt på en sådan tuff bana. Jag hade dessutom kul stora delar av banan och tyckte bara synd om mig själv några gånger under hela loppet.  Dessutom så får jag vara tacksam att jag hade tur i lotteriet och fick möjlighet att springa det här historiska loppet, i de varma kanjonerna samt träffa massa trevligt folk. 
Om jag misslyckas med att få plats nästa år men någon annan svensk har mer tur så ska jag försöka att åka över ändå. De kan säkert behöva lite extra crew eller en pacer. 

Nedräkning vid startportalen i Squaw Valley 
Från Squaw dagen innan start. 6k Uphill challenge. Jag agerade åskådare, men min vän Jp Donovan vann.

Skorna är blåa egentligen
Några minuter efter målgång och sekunder innan benen krampar ihop. Från vänster: Chris, Colin, Max, John Patrick, Brenna
Inte allt för trasiga fötter. Mest smutsiga och med en fin bränna. 
Några bilder från stället för målgång. Jag hängde kvar där för att se resterande målgångar.