Då fyller jag halvlek, som min mest fotbollsintresserade vän sa. Förtifem alltså. Då jag spenderade mina första femton år med att förstå vad det var för värld jag bodde i och nästa femton med att lista ut vilken plats jag hade i den så har jag sålunda bara gjort en kvart av utforskande av vad jag faktiskt kan göra själv. Så jag blir inte så oroad av att jag då bara skulle ha tre kvartar till på mig innan matchen är slut - det är så sätt alltså först vid sextio jag har gjort halva vuxentiden och kan börja fundera på att kasta in en avbytare om spelet fortfarande inte flyter bra. Och jag spelar ju offensivt men tror på 3-3 och en lång och oviss förlängning i ytterligare 2x15, därefter straffar. 

Håller jag mig mer till närtid så är det massa roliga saker i görningen. UltraTri Sweden som vanligt i juli. Visst är det kul att gå på kalas - men det är galet skoj att arrangera kalas också och UltraTri är top of the pops när det gäller galenskaper; Simning cykel och löpning tvärs genom Sverige på tre dagar - och ett event som varje år bygger nya broar och på riktigt skapar vänner för livet. Sjunde gången i år, första året körde jag själv och fick uppleva magin som deltagare - de andra åren har jag liksom i år stått på barrikaderna och hejat på, och jag vet inte riktigt vilket som är störst faktiskt. Det är alltid en vacker och mäktig upplevelse i vilket fall som helst. 

Men i år ska jag unna mig att komma ut på ett eget äventyr för egen del redan innan dess. Ett äventyr som jag skisserade i september förra året och som sakta mognat, tagit form och blivit allt skarpare i konturerna. Och nu finns nog alla pusselbitarna äntligen där. Projekt Pilgrim, kallat, lite pretentiöst sådär men jag tycker ändå det är på sin plats.

För nästa söndag, den 30:e juni, tar vi en snortidig Hönöfärja från lilla Varholmen och embarkerar sedan en båt från Hönö till Vinga klockan 04:30. Kvart över fem börjar vi simma mot land. Från Vinga! Det är ett antal kilometer av yttre skärgård, riktig offshoresimning med öppet hav, klart vatten och enstaka kala kobbar innan vi kommer till Vargö och den mer ö-rika delen av Göteborgs skärgård. Styrsö Tången, som av det stora flertalet klassas som jättelångt ut i skärgården, når vi efter tio kilometer. Har vi väl kommit dit är det ren defilering genom snobbrännan och sedan in över lite mer öppet vatten till Askimsfjorden; lyckligtvis kommer Hönöbåtarna och en riktigt god vän att hänga vid vår sida hela vägen - det blir två mil simning totalt och potentiellt en heldag i vattnet. Men när jag är i land är det bara att börja cykla.

För jag har en kort och två långa cykeletapper att avverka, den korta är tjugo mil och slutar i Hjo - där jag har den första campingstugan bokad. Vägen upp via Lindome- Inseros- Rångedala och sedan lita gammal banvall nästan hela vägen till Tidaholm. Min cykel är för närvarande lite skraltig men jag har lyckligtvis en god vän av rätt längd som kunde låna mig en tempohoj av bra kaliber. Vilka vänner man har! Dag två tar mig från Hjo till Siljansnäs, trettiofem mil genom Tiveden och sedan Värmland till Siljansbygden i Dalarna. Små fina vägar mestadels med byar var tredje, fjärde mil eller så, lite mer sällan ju längre norrut jag kommer. Den sista cykeletappen går från Siljansnäs först västerut sedan norrut på den glesbefolkade länsväg 311 som går från Sälen till Tännäs genom ödsliga fjälllandskap bakom Idre och Funäsdalens mäktiga berg. Här blir det tufft att cykla osupportat men det ska funka det med med planering och god framförhållning. Äventyret ju!

Vid Ramundberget får jag lämna min cykel med en annan god vän och börja springa så smått i lite riktig fjällmiljö, till en början med sällskap, sedan åter ensam. Om vädret tillåter springer jag vandringsleder från Ramundberget via tre toppar; Helags, Sylarna och Storskarven, till Nidarosdomen i Trondheim. Längs vägen finnssåväl vidder som toppar och så fjällstugor på två-tre mils avstånd där jag kan stanna vid behov, vatten finns annars gott om i juni och ljus likaså, det är egentligen bara att stå på. Plats att tänka, eller att låta bli - att bara finnas där och då. Efter fem eller sex dygn beroende på hur löpdelen funkar, är jag framme i Trondheim och har avverkat 5x irondistans i ett mer eller mindre osupportat punkt-till-punktformat och kan sova en natt, samla ihop mig själv och sen ta tåget tillbaka hem till verkligheten igen. 

Jag inser att bara det gör mig lite annorlunda men jo - jag ser fram emot allt detta något enormt. och innan det är dags för detta stora väntar faktiskt ytterligare ett äventyr med min största vän här i livet; men det får nog vara en annan historia. Glad midsommar, folkens!