Jag är bra på att pussla i vardagen. Det är ganska uppenbart att det går åt om man ska hinna med familj, hem, heltidsarbete, långpendling och de bortemot tio timmar träning per vecka, ibland mer, som jag har märkt att jag behöver få in för att må som allra bäst. Med tiden blir man något av en expert på att hitta en runda på en fem, sex kilometer för en genomblödningsjogg eller ett morgonpass - eller att byta ut en halvtimmes tråkig och oavstressande bussresa mot två timmars löpharmoni. Morgonens spontana runda i norra Trollhättan i väntan på att lagom tid (efter klockan sex åtminstone) att inträda kontoret ska infinna sig är nog ett gott och ganska typiskt exempel på den första kategorin. Det finns få sätt som är bättre att samla sig inför en arbetsdag än en lugn och kontemplativ löprunda på öde gator. Lugn kontrollerad andhämtning och korta steg med ben som först är lite sega i den tidiga morgontimmen men allteftersom tiden går vaknar till och levererar allt bättre löpning. När passet är vederbörligen avrundat har arbetsdagen på något vis redan sorterat upp sig och fallit på plats - åtminstone rent mentalt.

Men det kan bli lite mycket av det goda. Ibland kommer jag på mig själv med att störa mig på förlorade minutrar här och en förspilld timme där. Det är ganska allmänmänskligt tror jag men ju bättre man blir på att pussla ju mer försöker man ta tillvara alla de där tidsskärvorna som ligger strödda över dygnet. Och glömmer kanske att de där luckorna faktiskt fyller ett syfte i all sin meningslöshet. En kvarts väntan på att någon ska dyka upp på avtalad plats eller en timmes dödtid i en bilkö kanske är precis den totala frånvaro av aktivitet vi behöver ibland.

Även om jag mycket hellre skulle befinna mig på Sandsjöbackaleden än på E6:an bakom en trasig långtradare.