Hur arrangörerna lyckades stänga en hel campinganläggning och invadera stället med 250 supportbilar från klockan tre på natten är mig en gåta - antingen är det en imponerande plan B eller ett bevis på grym improvisationsförmåga från tävlingsledningen. Backen upp från T1 är brant och många springer med cykalrna de hundra metrarna uppför. Jag vill komma igång istället och knakar iväg på för tung växel lite snett uppför. Ms J erbjuder sig att putta igång mig men dels är jag rädd för att ramla omkull och dels är jag osäker på vad regelverket säger, så jag avböjer. Det går bra att klättra ändå efter att en lättare växel hoppat i.

De första två (bonus-)milen in mot Eidfjord bjuder annars på fin och böljande cykling längs fjordkanten och genom ett par tunnlar. Vägen klamrar sig fast uppe på bergssidan och när vi passerar ravinen där fjällbäcken Bugjelet slungar sig ned mot fjorden får vi en skön men skarp sväng i lite fart. Bara som en aptitretare inför vad som komma ska - i övrigt är det en ganska soft inledning. Efter en mil passerar vi kajen där vi gick ombord på färjan och jag funderar på att ropa till cyklisten framför att vi kanske borde ta ett varv till. Han verkar emellertid för seriös i tempostrut och högprofilhjul, så jag avstår.

Genom Eidfjords samhälle i gott tempo. Det är mulet och några regndroppar hänger i luften men vinden är med oss och en eller annan morgonpigg människa är ute och hejar på oss, trots att klockan nätt och jämnt har slagit sju. Högersväng inne i samhället - där T1 skulle ha varit om inte vattnet var för kallt - och så svagt uppför på Riksvegen. En kort biltunnel och ut längs Eidfjordvatnet som ligger som ett svämme där Måbovatnet och Hjölmavatnet flyter samman och ut i fjorden. Den branta sydväständen på sjön är vederbörligen försedd med en ny fin biltunnel men den gamla sträckningen finns kvar och det är den vi får köra. Längs sjön och in och ut genom vad som närmast kan liknas vid borrhål. Ett par av tunnlarna är långa, den längsta runt en halv kilometer och den enda belysningen är en eller annan ljusöppning ut mot sjön. Jag har varit en snäll pojke och klämt dit lyse på cykeln enligt racemanulen men min ledlampa lyser sådärbra och asfalten är bitvis skraltig. Tänk spöktåget så fattar ni. Precis innan vi kommer ut på stora vägen igen, vid 'vår' övernattningsstuga vid Övre Eidfjord, kör jag igenom en stor spricka i asfalten och två av tre av snickersar studsar ut ur min fullpackade men ganska lilla ramväska. Inte för att jag är orolig för att få energitorsk nu men det är rätt viktigt att sköta nutritionen från början om man ska palla i tretton-fjorton-femton timmar. Det är ändå lugnt, jag har både sportdryck och vatten och en snickers till och det är bara tre mil härifrån till min första servicepunkt.

Sceneriet uppför Måbodalen är helt makalöst. Molnslöjor hänger invid de fuktiga, svarta fjällsidorna och vatten kastar sig här och var nedför de branta stupen. Efter ett par svängar försvinner den nyare vägsträckningen iväg mot Måbotunneln medan vi får trampa vidare uppför den gamla vägsträckningen. Vi kämpar oss upp till en en gammal stenbro över forsen och vägen flackar ut liten aning innan vi kommer fram till den branta serpentinstigningen. Lutningen på nya vägen ligger mestadels kring 6-7% men i serpan är det brantare, många starka och ivriga bergsgetter kvistar förbi mig i stigningen men jag håller mitt lugn och jobbar sittande på låg växel och med bra flyt. Tror det gagnar mig längre fram.

Så når vi upp till kanten på den jättelika ravin som Vöringsfossen skurit ut i de höglänta vidderna. En halv kilometer nedanför mig fräser vattnet och vi cyklar nästan in i molnen en stund. Vädret var klarare här igår men molnen och fukten ger härliga kontraster. Emellertid är det lite svalt uppe på vidda och när jag lägger mig ner i tempobågen för att kämpa mig vidare uppför slakmotan mot Sysendammen är det skönt med armvärmare. Vid dammen väntar ytterligare ett par kilometer i 5-6% motlut innan vi når fullhöjd strax ovanför Dyranut. Då har vi tagit 1200 höjdmeter lite ojämnt fördelat över tre mil. Vid turisthyttan väntar mina servicehjältar med nya snickers och mer vätska. Jag har druckit och ätit ungefär enligt plan men bestämmer att det verkar vettigt att äta mer inför den lättare etapp som väntar ned mot Geilo och beställer en extrakontroll med getostwrap en bit bortanför Tråstolen, någon mil senare. Det känns helt tematiskt riktigt för getost säljs längs vägen var och varannan kilometer här uppe.

Det är svalt uppe på höjden men farten är hög i svaga medlut, mjuka svängar och lite lätt medvind. Jag ligger mycket nere i tempoposition om det inte går för fort - då fegar jag ur och kör lågt i bocken istället, Merckx-style. Och det gör det ganska ofta redan här. Ren njutning att köra på här i den höga öppna högfjällsmiljön. Vid Haugastol passerar vi ett sjösystem i ett par skarpare svängar och min lite bristfälliga nedförsteknik gör att jag tappar ytterligare några placeringar. Inget jag hänger läpp för - det här är ju sjukt kul! Funderar dock på om jag behöver göra ett större toastopp redan under cyklingen - att det kommer att behövas innan jag springer är jag hur som helst säker på, under cykelbenet går det bra att trycka tillbaka behoven men under löpning är det en mer tveksam strategi.

Vid Geilo svänger vi höger i en rondell och så passerar vi ytterligare en milmarkering i banan. Den här står det 90 på, vilket i praktiken betyder att vi cyklat 110 av 200 km. Det var lite psykande att i början av Måbobackarna åka förbi en tiokilometersmarkering efter sisådär en timmes trampande men nu börjar det jämna ut sig. Och här går det uppför igen. Tre kilometer i upp till 7% lutning och flytet känns fortsatt bra och det bekommer mig inte att en regnskur gör mig genomblöt på nolltid. Jag lägger in några sessioner med stående cykling för att byta av muskel- och sittbelastningarna en smula och i den här stigningen märker jag att jag plockar på omgivande cyklister.

På krönet ligger Kikut och där väntar en ny energipåfyllning och jag unnar mig även en bensträckare och kissepaus. Så bär det av nedför Skurdalen i hög fart och jag bjuder påhejande supportar på ett eller annat Goofy-tjut i de grymma nedförsbackarna. Upp igen i en två och en halv kilometer kort 6%-mota och så brant ner igen till Dagali. Jag passerar samhället innan jag ens har märkt att det har börjat och med ett par breda serpentinsvängar börjar den fjärde och lite längre klättringen upp mot Torsetlia. Getostwrap i slutet på den branta delen och så vidare uppför en halvmils slakmota. Här är det lite högfjällskänsla på naturen igen innan det bär av nedför i nästa skogbeklädda dalgång. Den här nedförsbacken är lite mer teknisk och det som under reket igår kändes som god förvarning för skarpa kurvor kändes nätt och jämnt nog idag. Jag både vill och inte vill veta hur snabbt det gick som bäst ned här - över 80 är jag ganska säker på att jag nådde.

Högersväng och så är det dags för den sista och mest majestätiska av klättringarna på cykelbenet; Imingfjell. Det är inte Alpe d'Huez men det är avgjort mer än kyrkbacken i Fjärås. På sex kilometer ska vi klättra nästan 500 meter så snittlutnignen i serpan är omkring 8% och då har vi avverkat sjutton mil inte helt plan cykling redan så nog känns det i benen. Men jag behöver ännu inte lägga i lättaste växeln för att med gott flyt och bra rytm sittande kunna jobba mig uppåt. Ställer mig upp med tyngre växel i ett par omgångar och det känns rätt ok. Molnen har lättat, solen tittar fram och det har bilvit påtagligt varmare - armvärmaran har jag sedan länge korvat fram på handlederna. Jag blir omkörd av Hustrun och Ms J som ropar bra saker ur vindrutan när de passerar. I ett annat liv och en annan geografi ska jag nog bli bergsget för nu passerar jag flera stumma cyklister och jag hör en ganska kul kommentar från en Norrman som läser klubbnamnet Kvarnbyns löparsällskap på min rygg och utbrister 'Det där är ikke noen löypere'. Sväng efter sväng upp mot passet betas av, skogen glesnar och det som från början såg ut som en oforcerbar jättetröskel börjar verka alltmer hanterligt. Uppe i passet väntar en milslång slakmota innan det bär av ned mot T2 men precis där serpan tar slut och backen flackar ur har jag bokat service med min trogna supporttrupp och jag stannar till ett par minuter och trycker i mig min sista getostwrap och skakar loss lite.

Kargt landskap igen, Sönstevatn heter den mäktiga sjö som lurar som i ett badkar bakom den förvuxna badkarströskel vi just har forcerat. Ner i tempoposition och gneta på den sista biten upp till krönet och sedan är det nedför nästan hela den tre mil långa vägen till Austbygde och T2. Asfalten är lite rasslig den sista biten genom skogarna men det är fortsatt sjukt skoj att köra snabbt nedför och jag tycker att jag klarar de få tekniska evängarna allt bättre ju längre loppet lider. Givetvis lite mör i benen, ryggen och även i armarna som får joba mycket när jag hänger lågt i bocken för att vara så aero som möjligt utför. Jag rullar in i T2 efter sju timmar och tjugotre minuter, fortfarande relativt fräsch i kroppen och noterar förnöjt att som IM-etapp är årets upplaga inte bara sjukt kuperad utan även precis inom det godkända spannet med 10% för lång sträcka. Etapp-placeringen blir 100 exakt och det är faktiskt riktigt bra givet att det är många starka bergscyklister med här och givet att jag själv aldrig cyklat i bergs- eller fjällmiljö ens på träning. Det närmaste jag kommer är Kilsbergen triatlon förra året men det är liksom inte samma sak när backarna slutar efter ett par minuter.

Men egentligen spelar de hårda siffrorna på det här benet ingen som helst roll - det viktigaste är att jag kommer in i transitionen pigg och med ett leende på läpparna som hotar att klyva mitt huvud av på mitten, för även den här delen av Norseman var bland det vackraste, tuffaste och roligaste jag varit med om.