Joe Friel som är en tämligen stor ikon i triathlonförståsigpåandets nobla värld kallar den här träningsfasen för Build. och det är väl kanske en bra benämning. Efter att ha byggt sig stark och tålig med en gedigen grundträning är det dags att hamra ut fart och fartuthållighet i kroppen. Det väsentliga nu är inte att jaga träningsminuter utan att spendera lång tid i trakterna kring tävlingsintensitet - för en långdistanstriatlet blir det sålunda ganska likt en träningsplan för marathon, som den sista tiden inbegriper en hel del marafart.

Så - den här veckan börjar med backträning både på cykel och till fots och torsdagen bjuder sedan på ett kombinerat långpass; tre backbemängda och skapligt intensiva timmar på cykeln tätt följda av två mils löpning i närheten av IM-intensitet, jag översätter det för dagen till 5:15-tempo ungefär. Jag känner mig lite loj när jag ger mig ut, kanske mest på grund av en tung kväll med mycket grillat och tilämpliga tillbehör dagen innan. De första tio minuterna är som vanligt bedrövlig löpning nära inpå ett hårt cykelpass; kroppen knirkar och gnäller och det går erbarmligt långamt. Endast successivt mjuknar benen och det börjar kännas bra igen.

Efter en halvmil är jag fortfarande trött och seg men känner mig paradoxalt nog ändå stark och kan mata på bra. Håller drivet uppför Stockalidsbacken och kommer någon timme senare tillbaka in i Åsa med fortsatt god framdrift. Havet glittrar i soldis och när jag slår in på stigarna hemmavid för en lite lugnare nedjogg kommer hustrun min till mötes och allt är sådär löjligt perfekt som det egentligen aldrig blir. Livet är bra märkligt ibland.

Veckoslutet kommer att inledas lugnt men på söndag är det dags för årets första triathlonrace för min del - Örserums olympiska distans. Ska bli spännande - har ingen aning om vad jag ska sätta för mål så jag tror jag låter bli. Hårdkörning från start till mål lär det dock bli.