Sade jag att kossorna är tillbaka? Som frusna i tiden står de utplacerade på kroken när jag springer förbi, grundligt tuggande på den nu så frodiga växtligheten. Som hade de aldrig sett grönska förr. Sävliga. Men mitt eget steg är lätt och anpassat för vindlande stigar - jag värmer upp med den lätta löpningen ut till naturhamnen och så börjar jag så smått driva på lite mer över de yttre, tekniska stiglöporna förbi alla stränder och småbåtshamnar mellan Kroken och Åsa. Rappa steg som ömsom flyter över ojämnheterna, ömsom trippar mellan. Idag hittar jag in i den där så beryktade zonen - det är bara jag och stigens mjuka meandrande. Inget förflutet, ingen framtid: Bara nästa steg. Och kanske, när det är riktigt brötigt, steget efter det.

I buskatunneln ner från Löftadalens folkhögskola inhalerar jag en fluga och jag spenderar en god stunds löpning med att försöka hosta upp den, utan att vara säker på om jag lyckats eller inte. När jag lägger ner det projektet har jag redan passerat Varbergsvägen och klättrat upp mot Hultaskogen för nästa fina stigsegment - det som går från Djupedal till Buared. Fantastiskt fin stiglöpning här med, mindre tekniskt än nere vid stränderna, mer av böljande skogsstig med klassiskt svarande stigstuns. Ett eller annat djupare surhål finns men idag flyger jag över utan att ens så mycket som snudda vid vattenytorna.

Vägen hem från Kläppa är emelltertid till största delen renodlad asfaltslöpning. Dock i lätt motvind, glädjande nog. Piskar upp farten en aning för att inte slappa ihop alldeles, tanken med det här passet är att det ska vara veckans mer intensiva och även om jag inte har nån klocka på mig så kan man ju unna sig en liten tempoökning såhär mot slutet - speciellt som underlaget plötsligt är plant och snällt i några kilometer.

Klapperstensvägen och halvannan kilometer hem. En halvmil i högre tempo och innan dess en dryg mil av skapligt intensiv stiglöpning. Jag släpper bettet om intensitetspinnen och rullar ner i en anständig men aningen mindre ansträngande fart sista biten hem. Även här är stigarna gröna och leende i det lågt stående solskenet och jag får nästan tvinga mig själv att sänka farten för att få någon nedjoggseffekt. Gad damn vilken ynnest det är att få springa ibland!