Det goda pendellöpet
Vintertid och därför redan ljust när jag sticker hemifrån klockan sju. Fritids är visserligen stängt men tösorna äter frukost med fammo och faffa, vilket gör att jag kan lämna hemmet med sikte direkt mot Kungsbacka. Himlen är grå men det är uppehåll och vinden är i ryggen. Löpningen hålls lätt och behändig; längs ringvägen till Gårda brygga och så förbi Österbyn ut till Varbergsvägen är det stilla på vägarna. Virvlande gula löv i vägkanten och mina steg mot asfalten som det enda ljudet. En fjärdedel av passet är redan avklarat men här tar den lantliga idyllen slut och den närmsta milen vankas tämligen hjärndöd vägrenslöpning. Morgontrafiken brusar, rakorna över Ölmevallafälten är evighetslånga och det bästa man kan göra är att tömma hjärnan och bara mala på.
Efter Tjolöholm stiger vägen några höjdmeter och fälten ersätts av roströd lövskog. Tempot är fortsatt förhållandevis lågt och anspänningen i kroppen är inte överhövan stor. Jag väljer ändå att inte pressa upp farten, känner mig lite seg och är måttligt inspirerad att ta itu med träning i några högre intensiteter idag. Ändå ökar tempot successivt, jag startade i 5:30-tempo ungefär och bulken av passet bedrivs i 5:15-5:20-fart. Rolfsåns översvämmade strömfåra passeras med lite mer driv i steget och sista biten in i Kungsbacka går i lite snabbare än femminutersfart - mest för att skapa en buffert på ett par minuter till kvartöverniotåget. En buffert som används till att inhandla kaffe och pain au chocolat i det lilla bageriet invid stationen. Pendellöp är gott.