Efter helgens utsökta punkt-till-punktupplevelse är det så läge att krypa tillbaka inomhus och köra ett gnetigt löpbandspass igen. För fyra veckor sedan gjorde jag exakt samma pass på exakt samma löpband med exakt samma skor och vid i princip motsvarande tidpunkt. Första 500 meterna i 9.5 km/h och så höjer jag var femhundrade meter; först med 0.5 km/h och mot slutet endast med 0.2 km/h per höjning. Slutfarten är 15.1 km/h eller 3:58/km. Ingen lutning eller så - bara rakt på rakt fram; jag och bandet och en speciell fläck på roddmaskinen som ligger precis mitt i mitten av mitt synfält när jag springer avspänt.

Vid förra tillfället var farten precis så mycket jag mäktade med, sista femhundra var mentalt ordentligt tuffa och det var genuint svårt att mentalt orka hålla den fart om 5:00/km jag hade stipulerat som urvarvningstempo efter den sista tempohöjningen.

Idag känns det lätt och fin långt in i passet, jag får börja kämpa lite när farten kommer upp mot fyraminutersstrecket men då är jag nästan framme och kan koncentrera mig på att räkna ner. Urvarvningen går fint och jag känner att jag återhämtar mig bra i distansfarten; vilket är bra - för imorgon har jag planerat ett lite tuffare tröskelpass just med baktanken att det här diagnospasset inte skulle vara helt knäckande.

Kollar man på pulskurvorna ser man en tydlig skillnad mellan passet förra månaden (rött) och det idag (blått). Fem pulsslag per minut kanske inte verkar så mycket men i trakterna kring tröskelintensitet gör det all skillnad i världen, jag lovar. Och det är ganska kul att ha ett mätbart kvitto på att träningen fungerar.