Tisdag efter loppet och foten är fortfarande öm på en väldigt specifik punkt, lite svullnad kring det onda också. Fan. Jag har ingen som helst skadeexpertis att skylta med men det här är inte bra. Fysion säger "Stressfraktur". Pratar med den kloka mannen i Täby, han säger "Mja, det finns ju massa slemsäckar och skit där såklart men visst låter det som en klockren stressfraktur". Någonstans kring åtta veckors löpvila säger sakkunskapen. För att verkligen verifiera diagnosen - inte för det spelar någon större roll i det här läget, jag kan ändå inte springa - går jag till farbror doktorn också. Slätröntgen visar inte mycket men där finns åtminstone några spår kring det ömma området som bekräftar alla misstankar.

Surar ett tag, det är ett elände att inte få springa. Å andra sidan hade jag ändå tänkt flytta fokus till det nu så eftersatta cyklandet de här veckorna - det blir bara mer accentuerat än det var tänkt. För nu är det dags att blicka fram mot nästa mål - Celtman som infaller på självaste midsommarafton. Kort och gott är det en skotsk version av Norseman, komplett med fjordsimning, en böljande tjugomilacykling och ett mycket spännande bergsmarathon med klimax i en kamlöpning över Ben Eighe. Någonstans kring fyra veckor för att hitta fjällöparsteget är i knappaste laget men jag konserverar formen med simträning och cykelpass, kanske interpunkterat av lite våtväst. Det ska nog fungera.