Dagens lunchpass i Änggårdsbergen går på lite bredare stigar än det i förrgår, så trots att rundan är längre och innefattar mer av långa stigningar är det inga större problem att hålla ett lite rappare tempo. För ovanlighetens skull tar jag vägen genom vitsippsdalen och botaniska istället för viltstråket och kommer uppför rhodonendronbacken till Finns mosse. Löpningen känns lätt och otvungen, en dryg veckas löpvila kanske är i kortaste laget som säsongsåterhämtning men det känns ändå som att den värsta slitenheten är rensad ur systemet.

Rundar Axle mosse och så genom de stora stigkorsen i sydvästlig riktning; den långa utförslöpan i Brattåsravinen på pigga ben. Spenderar den följande halvtimmen med att beta av alla de nord-sydligt gående stigarna på Mölndalssidan, en efter en. Upp och ned och upp och ned i en kilometerlång skön rytm av långa medlut och motlut. Småningom är jag vid Trinde mosse och då får det räcka. Jag korsar Mölndalsravinen och rullar ner från Södermalm.

När jag når Toltorpsdalen effektuerar jag en tempohöjning; jag har ju konstaterat att jag rent muskulärt är lite svag i högre farter så hur mycket jag än gillar att springa i terräng kommer en del av vinterns pass att bedrivas i lite högre tempo just för att få med rätt muskelpaket i löpningen. Jag behöver inte komma upp i tröskelfart men brytpunkten för att aktivera gluteus maximus och gänget ordentligt verkar ligga kring 4:30/km eller så. Ergo drygt fyra kilometer asfalt över Guldheden och Johanneberg i 4:15-fart och så en kilometer nedjogg som avslutning på ett även i övrigt utmärkt pass.