Åttahundra personer är på väg till startfållan i Edsåsdalen - det är en fantastisk utveckling sedan jag sprang fjällmaran senast 2009. Annars är mycket sig likt; atmosfären vid fjällstationen är välkomnande, banan har i stort sett samma sträckning och stämningen vid nummerlappsutdelningen är uppsluppet familjär. Deltagarutvecklingen för dock med sig ett viss mått oro för trängsel på fjället, kan stigarna verkligen bära så många löpare utan att det urartar till en enda lång köbildning? Jag har heller ingen aning om var jag står löpmässigt just nu, jag anar att jag bör vara sliten efter ultran och kanske i viss mån efter Öloppet förra helgen men kroppen känns ändå helt ok. Jag bestämmer mig för att det bästa jag kan göra är att öppna resolut och se hur långt det bär.

Vädret har varit grått och det regnade ordentligt igår men nu ser det ut att kunna bli en fin dag - molnen släpar över Ottfjället men det är inga tunga moln och prognoserna lovar att de ska lätta under dagen. Vi dundrar iväg från starten, över en bro och ut på en grusväg. Jag tänker att femtempo kanske är väl uppskruvat men å andra sidan finns inte många partier som är så lätta som det här och så var det det där med att komma in bra på stigarna då. Så jag låter mig ryckas med - tempot känns hur som helst lätt och otvunget och om jag håller för en femtimmarslöpning idag så är det nog en hyggligt rätt prickad öppning, tänker jag. Efter knappt tre kilometer svänger vi in på stigarna upp mot Skalknippen. Snart börjar klättringen, ganska brant uppåt genom fjällskogen, efter tvåhundra höjdmeter glesnar skogen och fjällvidderna börjar öppna sig. Ytterligare tvåhundra höjdmeter återstår dock av första stigningen men nu är det aningen flackare med mycket spångad löpning ständigt uppåt över myrarna.

Det tar mig just över femtio minuter att avverka de sju kilometrarna till toppen och stämpla in vid bergspriset på Skalknippen. Det känns rimligt bra i kroppen så långt och jag tycker inte att jag tryckt på särdeles hårt uppför - tvärtom har jag tagit det lugnt och gått även i en del milda motlut. På andra sidan toppen väntar en riktigt brant stigpassage ner i passet mellan Skalknippen och Välliste där vi ansluter till den gamla fjällmararutten. Jag fegar lite i branten, känner inte att jag har fäste och trippar försiktigt istället för att slappna av och låta fötterna glida där det går. Passagen är dock ganska kort och snart kan jag springa på normalt igen.

Löpningen ned till Ytterstvallen går i lätt medlut men över en del ganska tungsprungna mossar. Jag trippar ganska tidigt i leran och har svårt att hitta en bra rytm. Spånglöpningen går bra men de djupa lerstråken har jag svårt med. Vid Ytterstvallen har vi sprungit tolv kilometer och efter en bit med fjällskog kommer vi åter ut i mer öppna vidder - det är fantastiskt vackert här uppe och nu bryter rent av solen igenom en stund. Så vidare in i skog en bit ned till Ottsjö by. Hela byn är ute och hejar och ropar och det blir ett härligt avbrott mot den ensamma kampen på fjällstigarna. Det blir ett kort stopp i depån för att fylla på vätska och käka några bullar - jag känner mig oroväckande sliten men tänker att om jag bara dricker och käkar bra ska det nog lösa sig.

Ut från depån får vi några hundra meter asfaltslöpning innan det bär av uppåt mot Hållfjället igen. Grusväg som övergår till stig. Uppför går bra men när det planar ut och ny myrlöpning tar vid börjar det kännas riktigt tungt. Baksidorna skriker, jag hittar inget flyt i nedförspassagerna utan springer spänt och håller emot hela tiden. På de jämna fina stigarna uppemot Hållfjället löper man högt över Ottsjön och har fri sikt mot Ottfjället, idag ännu barmhärtigt dolt i en släpande molnskrud. Här borde det gå lätt och snabbt innan de tyngre och mer tekniska bitarna ned mot Nordbottnen tar vid men jag är redan trött och springer och kämpar mot negativa tankar. Löpsteget trillar redan här ner i ultralunk, korta korta steg och jag kommer ständigt ur rytm när resten av startfältet sveper förbi mig på förhållandevis lätta fötter.

En stund av njutning kvar över den gräsiga kammen vid Hållvallen innan helvetesnedstigningen till Nordbottnen tar vid. Det är lera, rötter och en allt brantare stig. Med friska ben skulle jag antagligen kunna hantera en sådan här stig hjälpligt om än inte särdeles bra. I mitt nuvarande tillstånd är det en mardröm. Dessutom är jag ivägen hela tiden eftersom alla andra i den del av startfältet jag springer i nu har god fart ned här. Det tar kort sagt en evighet att nå ner till matstationen vid Nordbottnen. Till slut flackar dock nedförsbackarna ut och jag kan jogga in på gräsmattan. Jag tar en pastaportion, kaffe och buljong och lägger mig i gräset, känner mig sänkt och besegrad. Solen skiner och det är en strålande dag på fjället, och tidsmässigt är jag förmodligen här på en ganska bra tid men jag kan inte annat än att känna att berget och stigarna har slagit mig i grund. Min enda tröst är att nu blir det uppför! Jag får bra pepp av Erika som påminner mig om att det faktiskt till viss del är mitt fel att banan går där den går - ett faktum min störda hjärna finner lite tröst i.

Och som sagt, nu bär det av uppför, genom skogen och upp på Ottfjällets nordsida. Från matstationen på 500 meters höjd är det bara två kilometer upp till 800-metersnivån och kalfjället, sålunda är det riktigt brant här och med tre mil fjällöpning i benen är det många som har det tufft. Det är också varmt och alldeles stilla inne bland träden så trots att det är ren promenad uppför svettas jag floder. Men jag stökar på bra här och går ganska starkt uppför, när vi kommer upp på kalfjället är backen fortfarande brant men ändå i princip löpbar och jag tänker att om jag nu inte kan springa nedför får jag väl springa uppför åtminstone. Sålunda växlar jag över från promenad till myrstegsjogg och jag vinner faktiskt en hel del väg utan att det kostar så mycket i ansträngning.

Backen flackar ur efter ytterligare en bits klättring och övergår i en svindlande vacker platåpassage. Här är stigen, fast och fin och lättlöpt. Det är lite stenigt här och var men utsikten är magnifik och himlen glittrar förföriskt i alla de små fjällsjöarna. Hade kroppen varit med på noterna hade det gått att löpa på riktigt bra häruppe, nu blir det en blandning av promenad och lätt lätt jogg på trötta ben. Jag stannar och fyller vattenflaskorna i en porlande bäck strax innan den sista tuffa stigningen till Ottfjällets vindskydd. Drar en gel och börjar stöka av ytterligare tvåhundra sugande höjdmeter, den sista riktiga stigningen på loppet. Steg för steg segar vi oss upp upp upp. När vi når vindskyddet är vi nästan men inte riktigt uppe på banans högsta punkt och jag stannar en stund, njuter av utsikten. Fyller vätska, äter chips och dricker en helt galet god kopp espresso. Bra tänkt där organisationen!

Segar mig iväg från depån och tar mig över passpunkten. Härifrån väntar tre kilometer ganska okomplicerad stiglöpning i lätt medlut. En del sten och en del blöta passager men jämfört med tidigare bansegment är det ett salsgolv. Jag stapplar fram på tomgång, kämpar steg för steg, blickar fram mot grusvägen vi ska ut på som avtecknar sig som ett rakt streck mot Ottfjällskläppens sida. Jag tar det sista jag har av vätska och energi och efter en evighet når jag bron som markerar slutet på stigen. Nu återstår bana den smärtsamt lättlöpta spurtfasen på loppet, drygt två kilometer grusväg spikrakt nedför bergssidan och så inte fullt en kilometer på ett motionsspår sista biten in till fjällstationen. Jag biter ihop, avslutar någorlunda värdigt och kommer in i målfållan efter 5:45:28 på 209:e plats av 472 startande herrar.

Som prestation betraktat är det helt undermåligt givet vad jag kan åstadkomma och givet den tid jag lägger på träning. Förvisso var jag förmodligen ännu sliten efter tidigare bravader men dagens utfall var ändå under all kritik och jag lovar mig själv just där att så här illa förberedd ska jag aldrig aldrig stå på en startlinje igen. Som arrangemang och som äventyr betraktat var det återigen en fullträff av fjällmarateamet. Logistiken fungerade bra och trängseln på fjället kändes inte besvärande om man undantar att jag tyckte det var jobbigt att vara ivägen hela tiden när jag tappade fart. Dessutom hade man lyft bankettet ett ordentligt snäpp med riktigt god mat och med en lite snabbare prisutdelning än tidigare år.

Dagen kan sålunda avrundas med gott löpartjöt, bra käk och välbryggt jämtlandsöl. Nesan av den halvdana löpprestationen mildras med bortförklaringar, roliga anekdoter och ren historieförfalskning. Nästa år, då...