Jag övernattar tillsammans med Mattias och Crister i en urmysig stuga vid Gräftåvallen. Kvällspyssel införloppetöl och sedan i säng. På morgonen frukost och sen direkt till starten i Bydalen, över tvåhundra är anmälda till den stört långa och kuperade utmaningen, lika många till en halvmaravariant. Bydalen och Höglekaredalen ligger mitt inne i Oviksfjällen, sydväst från Östersund och är mig en helt ny bekantskap. Kalfjället och såväl dramatiska naturformationer som vida vidder känns nära. I botten på dalen är älven full med vatten och tunga moln släpar över bergstopparna, det här kommer att bli en utmanande dag.

Från start bär det omedelbart av uppför, först på grusväg sedan på en stig som blir smalare och stenigare efter hand. Efter tio minuter börjar regnet falla, det blir en ordentlig skur innan det tunnar ur igen,  men även om regnet upphör har vi molnen med oss hela vägen upp på Västertoppen och istället för vida vyer får vi tät vit dimma att springa i. Det blir en kort bit plan löpning sedan börjar det gå nedför mot Mårdsundsbodarna. Det börjar regna igen och eftersom jag springer med glasögon idag blir det en stökig och svårbemästrad nedfärd. Jag får bekymmer med imma och regndistorderad syn och ett tag tar jag rentav av glasögonen men det blir inte bättre och är dessutom jobbigt att ha dem i handen så jag tar på dem igen. Lite invärtes svordomar och bistra tankar följer mig genom den leriga och bistra nedförslöpningen till första fikastoppet.

Vi får en liten slinga på sugande gräsunderlag i Mårdsundsbodarna innan det är dags att börja klättra uppför för tillbakavägen mot Bydalen igen. När vi kommer upp på höjden här får vi några kilometer riktigt fin kalfjällslöpning på förhållandevis lättlöpt underlag, det är fortfarande mest moln och dimma men understundom skingras skyarna och det vidsträckta landskapet med alla fjällsjöar och berg får visa upp sig i all sin prakt.

Passagen nedför till Bydalen är mer lättlöpt, vi springer nedför en transportpist och sedan på en grusväg. Jag har känt att det gått lite trögt ett tag och nu börjar magen bubbla. Jag kände nig att morgontömningen inte var fullkomlig så det kommer inte direkt oväntat. In i skogen i fem minuter, sen ut och vidare ner till andra fikastoppet vid 23 km. Jag är där på ganska exakt tre timmar. Mina förhandsspekulationer om tid har gått mot att satsa på under åtta timmar och då är det ganska lagom, den första biten är lättast - nu ska vi upp på Drommen och så leka ett par vändor kring den dramatiska Dromskåran.

Klättringen upp mot toppen är rejält brant. Vi börjar strax under 600 meter och ska ta oss upp till 1140. Jag känner mig fräsch i kroppen, jag tappar en del i utförslöpningarna men går rimligt starkt och bra uppför. På Dromstigningen känns det som jag vinner på omgivningen; kilometertiderna blir irrelevanta men jag plockar höjd med mellan 15 och 20 meter per minut och det är bra.
Vädret har stabiliserats och molnhöjden har klättrat uppåt, när vi kravlat oss upp ovan trädgränsen kan jag blicka tillbaka ned mot Bydalen och Höglekaredalen som ligger långt långt nedanför oss redan. Det är fantastiskt vackert men inget att titta för länge på - bara att kötta på vidare uppför. Lite ovan tusen meter över havet når vi passet öster om toppen och härifrån väntar en kort men brant toppattack innan det är dags att rulla med igen på andra sidan.

Toppen är molnig men strax därunder får vi fri sikt ner mot dalen och mot skåran. Otroligt mäktig formation - en djup ravin som är ett par km lång, skarpt nedskuren och som separerar Drommen från resten av Oviksfjällen. Vi följer skåran uppe på den östra kanten ned mot liftsystemet. Det är riktigt brant nedför men just här ändå ganska hygglig stig och det är inte allför svårt att krångla sig ned. Och vid 30 km får vi loppets tredje fikastopp. Jag fyller flaskorna med vatten, får i mig lite foccacia och en god pastasoppa. Samt några muggar sportdryck. Sedan vidare. Tiden lite bortom 4:30 vilket är fullt godkänt och kroppen är ännu inte helmanglad utan fortsatt rätt ok. Jag går sakta uppför men kompenserar med bra moral där jag klarar att springa och håller min plats i fältet - det är glest,  utdraget och heterogent; jag blir förbidundrad av ett par stycken och passerar ett par andra med nästan samma relativhastighet.

Bort mot Falkfångarfjället springer vi på omväxlande riktigt löpvänligt grusigt underlag, omväxlande snårigt kråkris. Aldrig tråkigt. Ett par regndroppar men fortsatt anständigt väder. Men trots snäll lutning och hyggligt underlag kommer halvannankilometersmarkeringarna med bedövande långt mellanrum nu. Inga direkta krämpor men jag känner mig seg och lite långsam. Det får vara så; jag njuter av vidderna här, fjället är stort och öppet och nu ser man miltals åt alla håll. Fantastisk miljö. I dalen nere till vänster löper en jokk och se där kommer löpare på väg tillbaka till Bydalen, närmare milen före mig i spåret och nästan en kilometer bort i terrängen. Det ser rasande mysigt ut därenere vid bäcken men jag misstänker att det inte är likadant när man väl är där. Blir påhejad av en fjällräddare som tycker jag ser stark ut och då får man ju försöka svara upp mot det och sträcka upp sig lite.

Annars går det trögt, mycket promenad uppför och långsam löpning på platten. Ändå är det här ett bra parti med mycket av lite mer lättlöpt terräng. Stigningen uppför Falkfångarfjället är den segaste i hela loppet, inte särdeles brant men envetet lång känns den. Mer vidder än branta toppar här men det är skönt att äntligen passera krönet och få lite planlöpning. Det är inte jättelätt underlag, inte tekniskt men det finns ingen stig utan man måste hela tiden söka en bra väg genom grus, småsten och lågvuxet kråkris. Leden sträcker spikrakt mot sydost, man kan se kryssen ett par kilometer framåt. Någonstans där framme, vid 40 km, väntar den sista fikakontrollen.

Det lilla prismavindskyddet ligger på en höjd ovanför en bäck. Coca cola, chips, godis och sportdryck. Och espresso. Det är som vanligt gott och trevligt i kontrollerna men nu sveper svarta moln in. Jag avslutar espresson och påbörjar det sista benet tillbaka mot Bydalen samtidigt som regnet börjar falla allt tätare. Och övergår i hagel. Här är ett riktigt fint parti med bra stig i lätt medlut, jag är inte riktigt pigg nog att njuta av det men det är skönt att det går att jobba på när vädret är som det är. Räknar i huvudet och kommer fram till att jag kan behöva en timme för de sista fem kilometrarna som går över Drommens topp en andra gång och där vet jag hur det ser ut. 40 kilometer passeras efter sex och femton ungefär - jag tänker att inklusive stigningar och allt kanske det blir tufft att nå åtta timmar ändå men lovar mig själv att springa på så bra det går.

Regnet avtar igen och jag blir passerad av två snabbare löpare på ett ganska risigt parti nere på slätten. Man ser Dromskåran ett par kilometer längre fram och snart börjar en mjuk stigning ditupp. Jag blandar gång i backarna med löpning där det går och plockar på ganska bra tycker jag. Uppe vid skåran regnar det igen och en regnbåge hänger över berget, det är tjusigt men kargt. Banan gör en högersväng här och vi kommer in på en tydlig men som vanligt ganska stenig stig som löper längs foten av Dromberget, österut mot passet där vi ska upp.

Stigningen börjar vid 45 kilometer ungefär och jag har fem minuter till godo på sju timmar här, jag tycker att åtta timmar ska gå att nå och jag konstaterar att det är bäst jag pressar på bra uppför nu för i nedförslöporna kommer jag inte att kunna forcera utan måste ta det tempo som fungerar. Kollar stighastigheten på klockan, fortfarande mellan 15 och 20 meter per minut om jag jobbar på lite, utmärkt. I passet där jag nu svänger vänster upp mot toppen är det dimmigt och grått, plastbanden som markerar rutten fladdrar i vinden. Hundra höjdmeter till toppen, bara att trycka på nu. Jag tar en gel för att mobilisera kraft för den sista halvtimmen över toppen och ner till målet.

Och så är jag uppe, över grushögen och ner på andra sidan. Jag är långsammare än alla i min omgivning nedför så det finns inga placeringar att kriga om, bara att hålla ihop det. Branten ned vid Dromskåran som var fast och helt ok förra passagen är nu slipprig av lera, dessutom är kroppen av naturliga skäl lite småmanglad nu, så jag tar det riktigt försiktigt. Det är ändå inte en så lång passage som är ohemult brant så snart kan jag springa på igen. Över en bäck och uppför en brant bonusbacke på andra sidan - genom lite fjällbjörkskog och sedan kommer jag ut i toppen av skidliften som utgör upploppet. Kollar klockan och ser att jag har god marginal till min måltid, sladdar på nedför den ganska vänligt grusiga branten och lufsar i mål på lite mindre än 7:50.

Placeringen visar sig vara 70:e man av ca 200 startande och det är jag också ganska nöjd med. Riktigt tuffa förhållanden med många många som inte fullföljde. Summa summarum en tuff men riktigt fin bana, den stora skillnaden mot tidigare fjällmaror som jag sprungit är nog inte så mycket stigningarna som alla långa, branta och tekniska nedförslöpor som slet ordentligt. Men nu är det gjort och dessutom gjort bra. Kvällen avrundas med flaggan i topp hemma hos Crister - som slog mig med runt förtio minuter - med hemrullade köttbullar, bastu och öl. Bättre än så blir det inte.