Efter en god natts sömn på vandrarhemmet står jag på startlinjen. Öppnar hyggligt lugnt känns det som - avspänt tempo som ändå ligger kring 5:00-5:05 per kilometer. Pratar lite med folk, känner på banan. Runt varvningsområdet är det bar asfalt, så svänger det och vi springer norrut längs järnvägsspåren, här blir det blött och geggigt genom en bit av smältande issörja. Tävlingsledningen är ute och rensar lite efter ett tag men lite skvappigt är det i kanske femtio meter. Nedför lite grand och så en skarp högersväng in i parken. Över dammarna där änder sitter och kväker vid ett öppet hål i isen innan det är dags för varvets lilla backknäppa. Kanske sex-sju höjdmeter som ska avverkas på hundra meter; med en liten ironisk blinkning har den fått tillmälet mördarbacken. Så har banans tolvhundra meter passerats och det är dags för varvning.

Första halvmaran är ganska händelsefattig. Vädret är grått men skonar oss från nederbörd. Från järnvägsstationen hörs trafikmeddelandena surra då och då, en eller annan flanör passerar genom parken. Tristessen smyger sig på. De första mörka tankarna kommer redan efter 15 varv någonstans. Jag hade tänkt köra 54 varv sa jag ju men det känns långt och svårt och jag är osäker på om jag har långpassformen. I ryggen börjar höger multifid klaga och jag tänker att det är alldeles för tidigt att börja krokna.

Med några minuter kvar till halvvägs in i loppet har jag gjort 27 varv och har i princip lite marginal till min målsättning. Men nu går det tungt - brytspöken härjar i huvudet och jag har svårt att hitta rätt perspektiv. Hade inte mp3-spelaren lagt av så hade jag proppat in lite musik och skingrat tankarna med. Pratar istället lite med min hustru coachen, beslutar mig för att glömma alla målsättningar och bara hålla mig i rörelse samt fokusera på mat- och dryckplanen. Tre varv sedan dricka, tre varv sedan någon liten bit att äta. Godtyckligt tempo. Jag tar lite kaffe och går nästan ett helt varv. Börjar jogga lite försiktigt igen, det känns eländigt men det är bara att härda ut. Kopplar in zombie-mode och maler på i ultratempo, alla tidplaner flyger långt ut genom fönstret - nu handlar det om överlevnad.

Vid 40 varv bestämmer jag mig för att nu får det vara nog. Jag ska jogga igenom till 42 varv och stanna på just över fem mil. Ryggen känns fortsatt eländig och det har börjat strama lite i foten jag pajjade på Trans-alpine. Inte mycket men tillräckligt för att jag ska överväga att stanna. Joggar igenom 42-varvspasseringen, fem timmar har gått och jag tänker inte så mycket utan fortsätter bara. Bestämmer mig för att prova att sjunga lite - om jag nu inte har någon mp3 kanske jag kan vara en själv. Sjunger Jonathan Richmann för min älskade hustru som springer runt runt och hejar på allt och alla och är en allmän vitamininjektion. Sjunger pärleporten för LM och varvningen. Sjunger måsen för mig själv. Det är en smula jobbigt att ta ut magstödet på ett rimligt sätt men märkligt nog fungerar sjungandet som en adrenalininjektion som bryter dödläget - plötsligt kan jag öka tempot igen.

Med tjugofyra minuter kvar behöver jag göra fyra varv till för att komma upp i sex mil. Miraklet är att jag tror det är möjligt och inte bryr mig om att det kanske inte gör det. Jag kranar upp farten till något slags spurtläge, drar av en sång till och ger det en chans. Plötsligt är det skoj att springa igen. Gastar på Glanslöparen som varvar mig för sista gången. Hejar på folk jag passerar. Försöker öka lite till men det går inte riktigt. Ändå är de här sista varven inte alltför långt från öppningstempot och när slutsignalen går har jag både förlorat och återfått löpglädjen och kommit 59.8 km. Mitt kortaste sextimmarslopp hittills men likafullt ett bra långpass och en bra indikator på att hoppet lever. Och dessutom ett gott stycke mental träning på vägen.