Den här helgen kickstartar jag trailvintern med en tur till Gotland. Åker med min vän J och bor hos hans mamma i Fleringe på norra delen av ön. Tanken är att ta det soft, bryta vardagen och springa lite. Ultraintervaller är planen; under ett dygn springer jag åtta stycken tiokilometersrundor med start var tredje timme. 

Kickstart är väl behövligt - jag har väl inte legat jättelågt i löpmängd under hösten men fokus har varit på styrka och så värst många långpass har det väl inte blivit. Och så slant jag lite med anmälningsfingret i veckan och kommer som det ser ut att springa Transgrancanaria i februari. Loppet är 125 km långt och har drygt 8000 ackumulerade höjdmeter och lär bli en utmaning att bita i för en plattlänning. 

Första milen kör jag midnatt; natten till lördag. Jag har sovit ett par timmar; klockan på tjugo i tolv och jag masar mig ur sängvärmen, på med kläder och pannlampa och ut i mörkret. En diffus måne bakom skyar; bara landsbygd här - inga gatlyktor, ingenting. Befriande men mörkt. Det är en avig tid på dygnet och kroppen är inställd på sömn och inte på aktivitet, det är märkbart komplicerat att få ihop något som liknar ett löpsteg men efter ett par kilometer börjar det flyta lite bättre. Vi rekade lite vägar under fredagen och jag har någorlunda koll på hur jag springer; ett varv runt dalen mäter 3.8 kilometer och jag repar av två lugna varv och tar sedan en bonusrunda till kyrkan och tillbaka. Underlaget är till stor del smal grusväg med skön stuns. Vinden leker med en eller annan ospänd flaggstångslina och i något fönster längs vägen lyser adventsstakar. Annars är det mörkt och tyst.  

Första milen avklarad på dryga timmen, jag äter en macka, lite fil och nötter och kryper sedan ner i sängen igen. En dryg timmes sömn innan klockan väcker mig nästa gång. Tjugo i tre och samma rutin och samma känsla som klockan tolv. Sömnigt. Segt. Jag viker in på en skogsväg som jag kollat på kartan innan; ännu mörkare i skogen. Plötsligt tar den slut vid ett fårstaket; hupps. Jag vänder, springer tillbaka och följer en annan stig/väg inne i skogen - jag har i förväg ordnat en google-karta med ett nät av möjliga vägar. Den kommer väl till pass nu. Den här skogstigen tar mig norrut mot Bläse kalkbrott. Den är smal och blöt och i sänkorna är den ordentligt översvämmad - vattnet går en bit upp på vaderna vid ett par tillfällen. Det går lite långsammare med stök och bröt men jag tänker att det är bra med variationen. Efter sex kilometer kommer jag ut på asfalten igen och avrundar med ett nytt varv runt dalen.  

Piggare efter andra passet men jag stoppar åter i mig lite mat och går och lägger mig. En timme, sen ringer mobilen. Djupt sömnläge och det är svårt att vakna. Plågar mig upp. Nya skor, ny tröja. Pannlampa på. Asfalt denna runda har jag tänkt; vägen till Bläse och tillbaka igen. Out and back är i vanliga fall lite tråkigt men det skänker en trygghet att ha koll på distansen och helt enkelt vända när jag kommer till fem. Dessutom blir det en naturlig uppdelning - jag ska bara ta mig till vändningen. Och tillbaka igen. Enkelt. På asfalten upptäcker jag att jag kan släcka lampan. Klockan är sex och det har inte börjat gry än, men stjärnor och måne ger nog med ljus för att jag ska se kantlinjen på vägen och det är en härlig känsla att glida fram i mörkret. Inte en bil, inte en människa. Ingenting; bara jag och mörkret.  

Jag vänder i utkanten av Bläse by, lyssnar på vågorna och det kraftfulla bruset från havet. Springer en sväng över strandklappern. Slående hur mycket av naturen som är lik strandområdena hemma i Halland med klappersten, ljung och vresiga tallar. Och kaniner. Berggrunden är helt annorlunda men jordarna här med är magra och urlakade av havet, med allt vad det innebär. På tillbakavägen kommer ljuset allt mer och just när passet är slut börjar solen fundera på att klättra över horisonten. Ett par mackor till, och lite kalla kamben som J:s mamma förtjänstfullt införskaffat. Så ner i sängen igen för ytterligare någon timmes sömn. Inte utvilad den här gången jag vaknar heller. Nu är klockan tjugo i nio och resten av hushållet har vaknat. Jag får kaffe innan jag kommer ut på runda fyra - som ändå känns ganska seg den med till en början. Äntligen är det dagsljus och jag springer på den gamla väg som Linné en gång gick på sin resa genom Gotland. Fantastisk fin väg att springa och sköna skogs- och våtmarker att passera. Strax innan vändning får jag sällskap av J, som kommer cyklande. Ganska gott att prata bort en stund - nattpassen och de tidiga morgonpassen har varit kontemplativa och mentalt bra men nu börjar jag närma mig fyra mil på en dag och det är psykiskt krävande att inte tänka på att jag inte ens sprungit hälften ännu. 

På slutet sticker J i förväg och preppar rostad levain med sylt och ost, och kaffe. Och så blir det varmt bad, slapp vila och lite gott förmiddagshäng innan jag ger mig ut på 12-passet. Känns välgörande och riktigt bra. Det blir annars ganska kort tid med riktig vila mellan passen; det känns som det nästan är dags köra igång igen innan man ens hunnit sätta sig. Men mer vilsamt ändå under de ljusa timmarna då jag inte bara känner för att sova. Det här passet väntar en annan grusväg, förbi en gård som heter Mölner och rätt in i skogen invid naturreservatet Mölnermyr. Här finns Sveriges största agmyr; det är ganska blött i allmänhet men just den här skogsvägen är förhållandevis torr och väldränerad - bara att stå på. Konstaterar vid vändningen att det går fortare det här passet - det känns lättare också. Blir återigen mött och peppad in på slutet och den här milen är den första - och enda faktiskt - jag gör på under timmen. Nästa pass är klockan tre och solen börjar krypa neråt igen.

Vinden har tilltagit och det trycker i ganska bra från väst. Det är julmarknad i Bläse och en idé har varit att springa längs stenkusten dit och äta gröt och skinka. Känns dock tveksamt att köra en hel mil rakt in i tio sekundmeter så vi vänder på etappen och åker till Bläse först, springer upp på slagghögen och tittar på utsikten och sedan drar jag vidare längs stenkusten och J åker och parkerar i andra änden och kommer och möter mig. Stenkusten är karg och barblåst; i ryggen har jag en färgsprakande solnedgång och under fötterna en knagglig men rätt skön grusväg. Springer med J på slutet när det går som tyngst, längtar efter gröt. Snabbt ombyte vid bilen nära Ar; solen nere igen. Två pass kvar. Gröten och julskinkan är nästan slut och avdukad när vi kommer till Bläse; på hemsidan stod det 17:00 men i verkligheten var det 16. Katastrof. Lyckligtvis talar J:s mamma köket tillrätta och vi får varsin rejäl skål med gröt och en riktigt god skinkmacka. Samt lite glögg.

Jag vilar och har lite ångest inför näst sista passet. Det flyter på bra men jag börjar vara lite trött i kroppen nu; backrush upp på slagghögen kanske inte var det smartaste efter fem mil men man måste ju ha lite kul också. Näst sista passet går in i vinden västerut, till naturreservatet Horsan. Det är svart ute igen; asfalten springer jag ändå med släckt lampa och jag belönas med en knusprigt klar stjärnhimmel. Funderar på om jag borde lyssna på musik men kommer inte längre än till att fingra på headsetet. Ändå ganska fridfullt med tystnaden. Trots det är de första kilometrarna på det här passet ren misär; det går tröt och tungt och jag får ingen ordning på min kropp. Vid Horsan viker jag in på en grusväg som först är fin men sedan blir allt blötare. Djupa hjulspår som är helt vattenfyllda. Jag springer ömsom på mittsträngen, ömsom i kanten bredvid. 

Till slut kommer jag till en passage där det är knädjupt överallt. Jag ger upp och bränner på för fullt igenom de tio meter det handlar om. Inser att vattnet faktiskt bara piggar upp och på något vis blir det lättare efter detta. Plötsligt är jag ute på nästa asfaltsparti; jag springer fram till en klapperstensstrand söder om Bläse och lyssnar på havets tilltagande brus en sista gång innan det är dags att lämna kustlinjen och ta sig tillbaka till basen i inlandet. J möter med fyra kilometer kvar. Det är becksvart och känns som det är uppför hela tiden. Griper desperat efter varje samtalsämne och gnetar på. Ser kyrkan avteckna sig mot den mörka himlen; därifrån är det bara en kilometer kvar. Det kanske kommer att gå att genomföra det här ändå. 

Tillbaka i huset och klockan är strax efter sju. Jag får i mig en macka och lite filmjölk igen. Vila. Kaffe. Prat om allt mellan himmel och jord. Känner mig lite frånvarande men får bra vila och återhämtning; känner en viss bävan inför sista passet. Klockan kryper obönhörligt fram mot nio och vi sticker ut tillsammans. Sista passet är samma runda som den första; två varv runt dalen och sen till kyrkan och tillbaka. J cyklar med hela passet och hjälper mig med distraktionen. Lite tungstartat men efter ett par kilometer känns det ändå som att det rullar på helt ok. Ganska drygt att varva efter fyra kilometer men efter fem kilometer är det nedräkning. Vi sjunger julsånger och kollar på stjärnhimlen och innan jag vet ordet av har vi avverkat andra varvet. Nu återstår bara drygt två kilometer från basen till kyrkan och tillbaka igen. Bara att bita ihop och göra. 

Totalt summerar jag 80.5 km på 8 timmar och 47 minuter, jag kan säkert springa snabbare men jag är ändå nöjd med hur dygnet gestaltade sig - ganska tröga nattpass där jag fick jobba med att ställa om från vila till löpning och en del pannbensgnuggande mot slutet där det också gick rätt segt. Däremellan en hel del vackra vyer och fina miljöer. Dessutom är jag inte sådär extremt sliten efteråt. Lite trött i kroppen men inte signifikant värre än efter ett långt långpass; men det blir ändå lite löpvila i början av veckan som kommer, möjligen till förmån för lite simning och kanske ett cykelpass eller två.