Race day. Efter sju sorger och åtta bedrövelser kom vi till, om inte världens, så iallafall Englands ände, en urmysig stuga på landsbygden utanför Exmouth. Flyget var flera timmar sent, monstruösa köer på motorvägen - men till sist så. Vi hann åtminstone sova ut dagen innan loppet - på loppdagen går buss till start klockan 05:45 så då är vi är tidigt igång igen. Jag får en kaffe, lite frukost och ett halvhjärtat toabesök innan det är dags för race briefing femton minuter innan start. Vi står på en fotbollsplan i utkanten av Lyme regis, arrangörerna går igenom banmärkning och andra detaljer men till slut är klockan äntligen åtta och vi får komma iväg. 

Jag springer med AM idag, hon ultradebuterar och det vill jag ju inte missa för allt smör i småland - så vi slår följe. Hon nojar lite över att hon är långsammare än jag, men mig passar det utmärkt, jag vill hålla låg intensitet och lite längre tid på fötterna. Vädret är perfekt; solsken och sexton-sjutton grader. Vi rullar iväg från start i ett lätt nedförslut som övergår i trappor ner till strandlinjen. Så ut på den första långa strandpromenaden. Efter någon kilometer bär det uppför igen, brant uppför på trappor, som sedan blir till stig. 

Vi kommer in i det stora område som kallas 'Undercliff', en rasbrant mellan havet och den klipp-platå som är East Devon. Fuktiga vindar och milt klimat ger en undervegetation som för tankarna till regnskog, det är mäktiga träd, blommor och stora taggiga buskar överallt. Stigen klamrar sig fast på bergssidan som för glatta livet, det går än upp än ned och ofta med stora och sneda trappsteg som man lika gärna kunnat ha och mista - men naturen är grandios så det gör inte så mycket.

Halvvägs genom Undercliff kommer vi kort in på en skogsväg och vi ser hur en kille framför oss missar att svänga vänster in på stigen. Hustrun ropar och busvisslar men han har pluggar i öronen och hör inte. Han är redan en god bit uppför backen men jag känner att jag har lite extra kapacitet så jag springer upp och fångar honom. Han blir mycket förvånad men lika mycket tacksam när jag knackar honom på axeln och förklarar att han sprungit fel. Vi springer tillsammans ned tillbaka till stigen igen och efter ytterligare några minuter är jag ikapp AM igen. 

Första kontrollen är efter knappt tolv kilometer, på Seaton golf club. Vi fyller vätska och vilar lite. AM känner sig skev och har ont lite här och var. Jag säger att vi tar det lugnt och ser hur det går men hon är lite skeptisk, känner nog att det är lite för jobbigt och lite för långt kvar. Sista veckorna har varit sådär vet jag, med en höft som bestämmer sig för att skeva iväg lite som den vill och diverse följdverkningar i både ben och överkropp. Irriterande - jag har ju den stora förmånen att bo i en kropp som surar men gör som jag säger till den nästan vad jag än bestämmer mig för (förutom att springa riktigt fort möjligen) och har lite svårt att peppa bra i såna här lägen. Bit ihop är inte alltid rätt - för hon är rätt bra på att bita ihop och det vore onödigt att köra sänder nåt på allvar - ultradebut eller inte. Så jag är mest tyst och försöker hålla koll.

Vi kör iallafall vidare genom Seaton med ett kort stopp för en glass på strandpromenaden och sedan vidare uppför sluttningarna på andra sidan, mot byn Beer. Det är omväxlande asfalt och grus och några trappsteg uppför uppför uppför, tills vi är uppe på platån på drygt hundra meter över havet. Till vänster stupar klipporna ned i engelska kanalen, till höger vida fält och gräs. Moln sveper upp längs klippsidan och ibland är vi insvepta i dimma, ibland är det lite kyligt och ibland uppvindarna varma.

Så är det dags att vända nedåt igen. Nu mot Hooken beach. Stigen blir åter smalare och lite vildare; det brantar till och vi kommer ned som på en rygg där det stupar åt alla möjliga håll. Vackert men lite läskigt. Vi tar det lugnt och fint och kommer ner säkert. och följer stranden till nästa stopp vid Branscombe beach. Här får vi fylla på flaskor igen, AM har svåra brytspöken men stretar på. Vi springer där det funkar att springa, går där det funkar att gå. Där det inte funkar att gå heller klättrar vi. Vi bestämmer att vi kör på fram till nästa depå som ligger vid ca tre mil och tar en liten längre paus där. Direkt efter påfyllningen bär det uppåt igen, det är inte jättebrant och det är 'bara' runt hundra höjdmeter per gång men det blir rätt många sådana här klättringar.  

Platån efter Branscombe är vid och luftig, utsikten enorm - där det inte är dimma. Men snart drar vi nedför igen, serpentinstig med knasiga trappor, nedför nedför nedför, kommer ut på en äng och ser löpare en liten bit bort och tänker att dit ska vi. Då bryter det av brant nedför i en helt annan riktning, efter många vedermödor kommer vi ut på stranden, över ett minimalt vattenflöde som i en virvel försvinner ner i gruset i stranden - sen drar vi uppåt igen på andra sidan. En rejäl klättring upp till ängen där vi såg löpare för en bra stund sedan. Och så där fortsätter det - kilometrarna som är kvar in mot 30-km-passeringen och checkpointen i Sidmouth är än upp än ned. AM är rejält sliten när vi kommer in i Sidmouth, och själv har jag börjat utveckla nån form av rövskav. Vi tar en längre paus här, äter och dricker och ligger på rygg ett tag. Jag klarar av ett toabesök med noggrann rengöring och får lite kaffe. Känner mig lättare och piggare. Även AM piggnar till. 

Vi lämnar Sidmouth vid bättre mod än vi kom, löpsteget lättare, solen varmare och andhämtningen lugnare. Dessutom avgjort färre klättringar på sista två milen av loppet. Efter Sidmouth dock uppåt igen. På höjderna hittar vi ett bättre flyt med mer och snabbare löpning än tidigare, pausen har gjort nytta och det är roligt att springa igen. Vi springer åter längst ut på en klippa med gräs och åkrar på ena sidan och havet på den andra. Kilometrarna tickar undan; nedför mot sista stoppet i Budleigh salterton, lite sång i medluten lättar upp, till mötande vandrares stora förundran.

Innan sista stoppet får vi göra en lång krok in i landet för att korsa floden Otter. Svagt nedför och landskapet har övergått från klippor till böljande kullar. Vi kommer fram till en bro och svänger in i ett naturreservat längs floden. En sval och skön skog med lättlöpt grusväg. Det går lite trögt men vi tuffar på. Stationen vid Budleigh Salterton är en husbil på en parkering. Vi får allt vi behöver och vilar en sväng till. AM sträcker ut ryggen lite, jag fixar till mina skor. Tar sats och lämnar stationen och sticker mot mål.

Först ytterligare en lång löpning längs ännu en strandpromenad, sen uppför en sista gång till hundrametersnivån. En halvmil till mål från toppen och nu är det bara att tugga på tungan sista biten. Nedför en sista krok och så kommer vi ut på strandpromenaden i Exmouth. AM frågar för första gången hur långt det är kvar och tycker det är förfärligt mycket med 1600 meter. Jag påminner om att vi sprungit nästan fem mil och att det inte är några backar kvar nu. Vi ökar farten och noterar loppets snabbaste kilometer på upploppet; arrangören har en eskortlöpare som visar rätt in i målet och så är vi äntligen framme. 

Fem mil på Engelska sydkusten avklarade. Jag är nöjd med min egen insats och mycket stolt över AMs stabila genomförande. Vi får medaljer, finishertishor och lite skönt målhäng i eftermiddagssolen. Vilken dag!