För en vecka sedan sprang jag mitt sista bergspass på Gran Canaria. Drygt tjugo grader varmt på höjderna och varmare vid kusten, otroligt brant och kuperat och där stigen tog slut väntade kaktusfält. Igår körde jag transportpass från tåget i fem centimeter slask med snedglopp i ansiktet. Idag hade jag tänkt ta det lugnt men inställda tåg och opassliga bussavgångar fick mig att inse att transportlöpning kanske inte var så dumt ändå. På hemväg från jobbet kryper solen alltför tidigt under horisonten och de klarnande skyarna ger drastiska temperaturfall och väntad blixthalka. Springer lätt och rakt men utan broddar - måste planera min väg i förväg som vore det en nedförslöpning från Roque Nubolo. Men där slutar väl likheterna. 

Skattar mig lycklig som har löpningen. När det är för isigt på vägarna kan jag springa off-trail i skogen. När det är djup slask finns oftast plogade cykelstråk; eller de djupaste mest orörda skogsstigarna att ta till. När allt är hopplöst inne i skogen kan man oftast hitta en avlägsen grusväg som erbjuder respit. Och i värsta fall, som häromdagen, köra något progressivt hittepåpass på löpband på gymmet. Så länge man får trycka på knapparna inemellan brukar även det vara ok. Dessutom blir det oftast lite snabbare pass som jag kanske bara orkar motivera mig till på bana i andra fall. 

Annars tänker jag ofta att jag är klar med det här västkustklimatet. Ska man gilla vinterhalvåret i Göteborg behöver man vara en innemysare utan verkliga ambitioner att gå ut eller en vädermasochist av oöverbilckbar skala - jag är ingendera. Älskar väder. Älskar att vara ute. Älskar vackra knusprigt kalla solnedgångar och soluppgångar. Men detta jävla snedregnande tar knäcken på mig - jag har seriösa och allvarliga funderingar på att ta mitt klimatansvar och sluta resa. Vilket i så fall innebär att jag bosätter mig vid medelhavets kust eller på någon avlägssen atoll. Eller på kanarieöarna. Gran Canaria må vara känt för sitt stabila klimat, för fylleslag på Playa del Ingles, och för Svennebananpensjosar i Meloneras - men det är också en sjukt bra ö för traillöpning på höjd. Senaste semesterveckan åkte vi ett varv kring ön, och utan att ha besökt de vackra vyerna kring högsta punkten och Roque Nubolo en enda gång fick jag in ett antal riktigt härliga långpass med massor av teknisk stig, massor av höjdmeter och massor av D-vitamin på näsan.

Det är som sagt inte särdeles klimatneutralt - så jag antar att jag får flytta dit permanent. Dock svårt att hitta bra CFD-jobb i trakterna. Det man hittar när man söker på CFD och Canary Islands är intressana artiklar om öarnas inverkan på havsströmmar och turbulens. Kanske att jag får skapa mitt eget CFD-institut i Las Palmas eller Teror. För - "En sådan här vinter till och jag är förlorad", som Pyrrhus aldrig sa. Det är tur att jag har löpningen.