Efter en ganska intensiv jobbperiod har jag inte det minsta dåligt samvete för att jag tar ett par timmar ledigt över lunchen och rullar ut höstens första lilla långpass; en ganska opretentiös standardtur som börjar med ett par kilometers böljande asfaltslöpning över Guldheden bort till Sahlgrenska. Därefter in uder lövverket på breda och löpvänliga stigar och stigningar genom Änggårsbergen i stora krumbukter. Ut i det låga motljuset kring söderleden i höjd med SCA - borde haft keps idag, svetten rinner ner i ögonen och i kombination med solljuset blir det lite besvärligt.

Uppför på Sisjövägen, en lång härlig motlöpa på asfaltsunderlag. Stadigt uppför i närmare kilometern innan man når friluftsområdet kring Sisjön och de norra utposterna av Sandsjöbackareservatet. Den runda lilla sjön glittrar blått och förföriskt i höstsolen, gula löv faller i den svaga brisen och det är sådär ärkesvennebananvackert så man nästan vill kräkas. Jag rundar raskt sjöeländet och hamrar på söderut igen, genom skogen och nedför travslingan.

På andra sidan söderleden väntar lite mer elak och mindre tillrättalagd natur; först tar jag mig an Fässberg, en stigning på en bit mer än 50 höjdmeter. Så genom det lilla bostadsområdet och uppför västerbergsbacken; en rasande stenig och helt ohemul stigning om nästan 100 höjdmeter, backen börjar med en skarp vänstersväng och ett motlut där man nästan kan gnaga direkt på rötterna. Sedan planar det ut lite. Sista backen i triptyken är åter på asfaltsunderlag; jag lämnar Änggårdsbergen bland alla dansgatorna vid Toltorpsdalens vattendelare och kvistar iväg uppför dalgångsgatan på andra sidan. Den sistnämnda utgör en ypperlig underbacke till Bruns backe som får kröna det här 23 kilometer korta långpasset - efter en bestigning med rak rygg och hög stegfrekvens vidtar en lugn och fin nedjogg runt Mossen tillbaka till jobbet. Nu är jag på banan igen!