Jag kommer till Gällivare med nattåget fredag morgon, skulle anlänt kvart över åtta men tåget är lite sent så klockan är närmare tio när jag kommer av med mitt pick och pack på perrongen. Hotell Laponia där tävlingscenter och mitt boende finns är tvärs över gatan från stationen så även om jag har lite mycket packning med är det lättjobbat att ta sig till incheckning. Får mitt rum direkt trots att det är tidigt och kan packa upp, pyssla ihop cykeln och vila lite. Sömnen på tåget har varit sådär och de senaste veckorna synnerligen stressade så jag är långt ifrån i något race mode. Försöker justera in växlarna som har krånglat lite på sistone, kommer ut på en kort testtur och intalar mig att det är ok. Lägger mig och lyckas faktiskt slumra någon timme innan registreringen öppnar, starttid vid midnatt är lite speciellt - en väldigt lång dag innan med tävlingsnerv där man inte riktigt vet vad man ska göra med all tiden, men just den här gången passar det mig bra - dels är jag trött och somnar lätt till, dels får jag gott om tid att hitta den där loppnerven som nästan krävs för att kunna komma till start. Tidig middag och sen lyckas jag få ett par timmars sömn till innan det är väckning igen klockan tio på kvällen för att traska bort till start.

Det är mulet och lite vanlig eftermiddagsskymning sådär när tolvslaget närmar sig. Det blåser en ganska frisk nordlig vind och är sisådär en tolv grader i luften. Jag checkar in cykeln, lägger handduk, hjälm, buffar, handskar, armvärmare, glasögon och strumpor i rätt ordning i transitionspåsen. Skorna iklickade i pedalerna, mest för att veta var jag har dem. Strumpor då det bara är femton grader i vattnet, jag räknar med att vara lite kall när jag kommer upp. Skönt med strumpor då. Rullar dem ordentligt så de ska vara lätta att få på, glömde dock rulla armvärmarna. Civila kläder ner i målgångspåsen, korta fusiontajts och kompressporttröjan på under våtdräkten. Neoprenmössa under loppbadmössan - kanske overkill men jag vill hålla låg intensitet på simmet utan att frysa, har inte simmat många långa pass så nyckeln är att ta det lugnt. Våtdräkten på, känner in värmetältet lite men för varmt, ut igen. 

En kvart före start tvingar jag mig i vattnet, som en av väldigt få. Det är ganska kallt och eländigt och vattnet är grumligt och mörkt. Men efter några korta simtag känns det bättre och jag vet att jag är redo för start. Upp till startlinjen på stranden, vänta på startskottet. Lets do this! 

Min vana trogen är jag noga med att kolla linjerna till bortre bojen på benet, vilket alltsomoftast, märkligt nog, ger mig en egen rutt. Idag är startfältet dryga trettio vilket är behändigt, det ges gott om utrymme från start utan att behöva slåss för positioner. Motvind på första benet; vi ska simma tre varv i en triangel där första benet går mot nordväst. Det är bara femhundra meter men känns ohyggligt långt - ska vi verkligen simma tre varv i detta tänker jag men matar på lugnt och metodiskt, försöker tänka på front quadrant och på att vara lång och rak och på att grunda bra i vattnet. Rundar första bojen, nästa ben går rakt ut i Vassaure träsk och det är lite läskigt först men vattnet går från mörkt och grumligt till mörkt och klarare vilket är en förbättring och vi får sikte på masten uppe på dundret som ligger i linje med bojarna - vilket är snyggt tänkt av banteamet. Andra och tredje benet går fortare och snart är jag uppe på stranden för varvning, glasögonen immar lite så jag tar av dem och sköljer. En snabb mugg varm saft på stranden känns taktiskt, sen ett varv till.

Andra varvet känns segt och improblemen blir snarare värre än bättre. Jag spar lite vatten på insidan glasögonen till slut så det spolar rent sig självt. Upplever att jag håller ett jämnt och avslappnat tempo men antagligen spelar kylan in för varje varv går något lite långsammare än det föregående - och granskar man splitarna i resultatlistan är det en ännu starkare trend hos många andra. I själva verket passerar jag många simmare på slutet och efter en lugn och metodisk transition - långsam tycker jag själv men återigen med facit från resultatlistan kan jag se att det var en hyggligt snabb transition, bara en handfull triathleter var något snabbare. Hade jag rullat armvärmarna i förväg hade jag sparat en minut till. 

Foto: Imega promotion

Jag har 83 minuter upp ur vattnet, normalt en tid jag skulle vara missnöjd med men givet vind och kallt vatten och det faktum att simbanan antagligen var lite över 4000 meter får jag ändå vara nöjd. Jag är ur vattnet som nia men det är en liten svärm som kommer upp samtidigt och den snabba transitionen gör att jag är sexa ut på cykeln. Det är inget jag uppfattar utan jag känner mig som att jag är mitten/bakre startfältet någonstans. Det är först efter klättringen mellan Koskulskulle och Tjautjas när jag närmar mig vändningen och sålunda kan räkna huvuden framför mig som jag får koll på min position. 

Som vanligt klättrar jag skapligt bra. Blir omkörd strax efter transitionen men plockar tillbaka platsen i den långa motlöpan som följer. Jag är noga med att hålla intensiteten låg samt dricka och äta duktigt. Växlarna rasslar, irriterande - två av mittväxlarna går inte rent utan skrapar och tjuvbyter, tyckte jag fick ordning på det innan loppet men det var tydligen fel. Vädret vid Tjautjas är lite tjurigt, kallt och småregnar men jag är glad och positivt överraskad över att jag ligger så långt fram. 
Strax efter vändning hoppar kedjan, kedjehopp på utsidan stora klingan brukar gå bra att kontra med att snabbt lägga i lågväxeln och lugnt trampa på kedjan igen. Den här gången lyckas dock eländet att sno in sig i vevarmen, stannar och konstaterar att jag fått till en riktigt fin kedjehärva. Andas, tänk. Ingen panik. Tar en bar och dricker - blir det nu ett par minuters paus är det bra om magen har nåt att jobba med. Bakhjulet av, det går är för krångligt att få ordning på annars. Cyklister på väg ut mot vändpunkt passerar i vad som känns som en strid ström. Alla frågar om jag är ok - vilket snarare är stressande än till hjälp, men jag värms av känslan av MEDtävlarskap och kompisanda som genomsyrar startfältet och hela loppet. Jag trasslar ut kedjan, får på hjulet, passar på att kissa och kommer sedan iväg. Det känns som en evighet men hela stoppet tar inte mer än 5 minuter. 

Ingen hets nu. Ändå går det fort tillbaka till Gällivare och ännu fortare ut på Nattavaaravägen. Första kilometrarna är lite uppför, sedan mest svagt nedför. Norrlandsvägarna är raka, som mest mjukt böljande. En del upp och ned såklart. Vi kör ju mitt i natten, i ljuset av midnattssolen, så det är nästan helt bilfritt. Det rullar fort undan - det är inte nedför men ändå ligger jag i 35 utan att ens ta i. Ser dallret i träden jag passerar, det fläktar på bra från norr och jag tänker att det kommer att bli intressanta 55 km tillbaka från vändpunkten i Nattavaara. 

Mycket riktigt, tillbakavägen mot T2 får alla tugga styrlinda ordentligt. Växlarna strular, mer påtagligt i motvinden, och jag altetnerar mellan olika utväxling och sittposition - även lite stående. Jag ser vid vändningen att jag har ganska långt till femteplats men att det är några stycken som jagar ganska nära bakom. Försöker tänka bort det och ta mitt tempo, vill inte gå på för hårt i motvinden men inte heller tappa massa tid. I resultatlistan efteråt ser jag att jag har femte bästa cykelsplit på de avslutande tio milen, trots växlar och bristande aeroposition. Troligen går jag ändå på lite för hårt här. 

Äntligen in till växling på Hellnerstadion. Snabbt ur cykelskorna och i löparskorna. Av med hjälmen och sen är jag klar. På de två minuterna transitionstid hinner jag till och med få kaffe och bulle. Jag som är en så genuin depåkramare blir faktiskt fjärde snabbast av alla genom transitionerna. Sedär vad en genomtänkt strategi och lite rutin kan göra. 

Foto: Hans Berggren Photography

Jag har redan från början bestämt mig för att gå i uppförsbackarna - löpträningen har stått på sparlåga i det senaste, löpformen är tämligen usel och jag har inte loggat ett enda brick- eller duathlonpass i år om man undantar någon enstaka swimrunsession. Första biten är ett skidspår med typisk halvgrov motionsspårsstig och korta ganska branta upp och ned, så det blir naturliga växlingar mellan jogg och promenad. Efter fyra km kommer vi ut på femmanvägen som visar sig vara en fint asfalterad körväg rakt upp på Dundret. Vätskekontroll så jag drar i mig sportdryck, cola och plockar på mig ett par gel. Jag har inte med något vätskesystem utan siktar på fri och lätt löpning mellan kontrollerna som ligger med 3-5 km mellanrum. Möjligen r det ett misstag. 

Traskar iväg upp mot toppen och möter nästan direkt två löpare. Tror först det är ettan och tvåan men inser senare att täten redan passerat. Jag vet att jag ligger sexa men har inte koll på hur långt fram det är till femteplats. Jag tar nästan inte ett enda löpsteg uppför, det är rejält brant bitvis. Med två kilometer kvar till toppen viker vi in på en flackare grusväg till Åke på toppen där vi ska vända. Vid grusvägens början och vid toppstugan finns vätska och energi. Jag dricker det jag får i mig och fyller även på med geler. Det är kallt och blåser, vi är mitt inne i molnen och sikten är sådär. Jag drar upp armvärmarna och känner att det är ok att springa större delen av grusstigen. Möter femteplatsen med tio minuter till toppstugan så ca tjugo minuter upp. Jag tycker han ser lite sliten ut och tänker att det borde gå att plocka in. Dricker vid vändningen och kör på nedför. 

Jag försöker undvika att bomba på hårt nedför då jag vet att det kostar, men det är inte lätt att bromsa vettigt heller. Jag kommer iallafall med god fart in i kontrollen nere igen vid foten av femmanvägen. Äta dricka och vidare. Hur långt till nästa kontroll? Fem km, varav en del på teknisk stig. Ok.  Funktionärerna är suveränt peppiga, positiva och har dessutom bra koll på distanser och banan. De som inte vet vet var de ska kolla så jag får hela tiden de svar jag vill ha. Mycket bra. 

Foto: Hans Berggren Photography

Nedför och ut en kort bit på E45 sen in på Rallarstigen. Härligt med lite stiglöpning, det är flackt men småtekniskt med stenar och rötter och spänger av skiftande kvalitet. Känner mig pigg i benen och gläds åt att det funkar bra att trippa på mellan stenarna. I ett par kilometer - sedan kommer hammaren deluxe från ingenstans. Kanske är det det lättare illamåendet som lagt sig som ett lock över magmunnen de senaste vätskestoppen, kanske är det intensitetshöjningen som alltid följer när man tror man bara håller konstant fart över stenig terräng, kanske är det sömnbristen, kanske är det saltbrist - jag har kissat mycket och misstänkt klart och vitt sedan andra halvan av cykeln och borde möjligen kontrat med salt för länge sedan, kanske är det stressen de senaste veckorna och den brist på tävlingsfokus som följer. Jag får aldig veta vilket. Men spjutyxan hans var hemma, det fick jag veta. Och nu sitter den väl inpressad mellan hjärnhalvorna. 

En av de mera spännande aspekterna med ultradistans av olika slag är hur snabbt allt kan slå om från 'Jag-mår-fint-jag-mår-bara-bra-jag-är-nog-tuffare-än-somliga-tror' till 'Fy-fan-vad-trött-jag-är-Vilken-misär-Jag-kommer-att-döööööööö'. Nära vätskekontrollen på Rallarstigen får jag just bevittna mig själv genomgå en sådan transition och det är en väggkontakt av episka proportioner. Jag stannar och snackar på vätskekontrollen en stund och blir upphunnen av en man. Tar rygg ut en stund men är i kapitalt vingelmode och kan inte åstadkomma så mycket. Joggar på. Når nästa station, stannar till och sitter vid elden och äter chips och dricker. Blundar. Andas. Iväg igen, bara knappt två km till vändpunkt, sedan tillbaka samma väg - grus här. Biter ihop och är snart tillbaka vid samma station igen. Kortare vila den här gången sedan vidare på grus, och sedan upp på E45 för återlöpning mot Gällivare.

Det är upplopp och mindre än 15 km kvar men det är riktigt tungsprunget nu. En del trafik på vägen nu också och även om sikten är god och det inte rent objektivt känns farligt är det otrevligt med fordonspassagerna och trist med människor som inte håller ut fast de egentligen kunde. Det här partiet är banans enda egentliga svaghet men förmodligen logistiskt nödvändigt - och dessutom är den släta asfaltslöpningen en lisa för själen så här dags. Mentalt är det tufft, känslan är att ALLA rasar förbi mig och att jag står stilla. Jag sliter på med först 5-1-löpning (löpning 5 minuter, promenad 1), sen 4-1-löpning, sen 1-1 löpning och sen löpning närhelst man orkar. Det går helt enkelt fantastiskt trögt in mot slutforceringen. Men till slut är jag vid femmanvägen igen. Ytterligare en av alla fantastiska funktionärer står i korset och hejar och visar oss rätt. Lätt uppför nån kilometer till stationen där skidspåret börjar. Snart ändå bara spurten kvar, löpet har blivit mycket promenad och tiden har rullat bortom all ära och redlighet, men nu är bara fyra km kvar.

Foto: Hans Berggren Photography

In på skidspåret, det går upp och ned men netto är det nedför. Försöker bita ihop och samla mig för ett vettigt upplopp. Möter två killar på MTB som hejar bra och ser sportiga ut, varav den ena är Marcus Hellner himself. In mot Hellnerstadion möts jag av ett rejält hejatryck från funktionärerna. Under en viadukt och så är det målspurt. Framme!

In i tältet och får lättöl och nedvarvningskäk. Runt hörnet finns bastu och tunnbrödklämma med nywokat kött. Himmelskt gott. Vilar,  äter och får andas igen. Sluttiden lite bortom fjorton timmar och en tionde plats trots allt. 

För att summera är det ett riktigt skönt arrangemang med hjärtat på det rätta stället. Jag är skapligt nöjd med min egen insats, besviken över kollapsen på löpet men inser att den var logisk. Känner mig inte extremt sliten i dagarna efter loppet, antagligen på grund av att intensiteten gick ner såpass långt på slutet. Uppsidan är att jag inte behöver någon lång återhämtning utan kan sikta vidare mot nya mål tämligen omgående. Kommande vecka blir ändå lugn med arrangörshatten på genom UltraTri Sweden - men därefter blir det nog framåt framåt igen.