Rasmus Henning har fått en hel kader av starka danska triathleter att vallfärda till Playitas för träningen och den fina miljön skull. Och det är vekligen vackert här. Hotellpersonalen är spanskt trevlig och maten är god - men jag kan inte låta bli att tycka att anläggningen har sunkat till sig lite på bara det år som gått sedan sist. Och de organiserade passen verkar alltmer bli mjölkkossor för att få in mer pengar än det finns en genuin tanke bakom. Trist - här finns verkligen alla möjligheter att göra något perfekt och enastående.

Men Lighthouse run är ett briljant funrun i all sin enkelhet. Start vid hotellkomplexet och så asfaltsvägen upp till fyren och tillbaka, 13.5 km. Jag öppnar lugnt efter en ganska sparsmakad uppvärmning och ligger sexa när den svaga stigningen upp mot inlandet tar vid. Det går uppför i små mjuka etapper de första tre kilometrarna, sedan planar det ut och börjar falla undan nedför lite försiktigt. Jag avancerar till femte plats och har sikte på en dansk rygg tio sekunder framför mig. Han håller ett precis lagom hårt tempo för att jag ska tvingas lämna komfortzonen och försöka jaga honom. Han ser liten och lätt ut, jag tänker att han lider i motvinden och att om jag bara kan följa honom uppför så tar jag honom nedför från fyren eller på sista tre in mot mål.

Efter en dryg halvmil, en kilometer innan vändpunkten, börjar stigningen mot fyren. Lite mer än hundra höjdmeter i ett ganska jämnt motlut så det gäller framförallt att hitta in i en bra rytm. Jag tar lite lite grand på den lätta dansken i svängarna uppför men han vänder snabbt på toppen och drar iväg nedåt igen. Jag stannar till, dricker lite vatten och beudrar utsikten i två sekunder. Sedan tar jag upp jakten.

Mycket riktigt så tar jag in ganska bra på honom i nedförslöpan och när det planar ut är jag åter fem-tio sekunder bakom. Framför oss har trean börjat gå, jag vet inte om han har något problem men han måste ha tappat riktigt mycket tid. När dansken framför kommit ikapp får han dock fart igen och drar iväg med lätta steg framför oss. Med tre kilometer kvar passerar vi det sista krönet och kvar är bara lätt nedförslöpning. Jag går ikapp och förbi min dansk och hör hur han plockar upp farten för att hänga på.

Hustrun dyker upp vid vägkanten på sin egen löprunda och ropar några välbehövda peppord när vi passerar. Jag kommer ikapp trean och lägger mig i rygg. Han kollar bakåt och ökar farten igen. Han bevakar sin position och släpper den inte - istället trycker han iväg en långspurt jag inte kan följa. In på hotellområdet är jag sålunda fyra men i en av de sista svängarna blir jag osäker på vägen, så min dansk i ryggen kommer ikapp de få steg jag hade tillgodo. Han ökar sista tvåhundra och jag är för nöjd som det är för att orka försöka ge honom en match om fjärdeplatsen utan joggar istället imål lätt och lugnt, på 57:40 nånstans. Klart nöjd med genomförandet av ett klart skönt lopp