Längst ut på Näsbokrok vilar resterna efter motorgaleasen Nellie. En dimmig januarinatt 1953 seglade hon fel i den täta tjockan och fick stifta oväntad och ovälkommen bekantskap med den steniga och ojämna botten längst ut på Ölmanäshalvön. De två besättningsmännen fick rädda sig i land till Gårda brygga och om fartyget kunde räddas eller om det bara var lasten om dräneringsrör i gult tegel som blev kvar där ute förtäljer inte historien.

Själv har jag varken gått på grund eller kappsejsat utan vilar lugnt igenom den här infektionen. På eftermidagen idag känns det klart bättre och kanske kan jag rentav springa ett kort och lätt pass redan imorgon. Jag har heller inte gett upp hoppet om att springa Munkastigen med behållning till helgen men vill inte riktigt bestämma mig än - utvecklingen de närmaste 24 timmarna får avgöra.

Idag gäller dock helvila, jag tar en lugn promenix med tösorna samtidigt som Hustrun springer några varv, bland annat ut till revet utanför hamnen, precis där Nellie gick på. Idag har någon byggt ett smärre monument i drivgods just där, lite konst á la Wilks om man så vill. Vi skrotar runt lite på klapperstenen ett tag innan vi knallar tillbaka in mot grusstigen för vidare befordran hemåt. Även om det inte blir någon regelrätt träning idag kanske fotmusklerna kan få lite lätt aktivering av att hålla styrsel över det ojämna underlaget.