Klockan ringer inte förrän fem över tre. Det är sent i sammanhanget - flera av mina medtävlare är uppe och käkar frukost redan vid halvtvårycket men jag är trygg i att allt är förberett nu. Sista nedskakningspasset är genomfört. Cykeln är i rimligt god ordning och löparskorna är vederbörligen uppknutna. Klädvalen är träffade, bilen är lastad med utrustning för T1, T2 och supportandet längs vägen. Våtdräkten är framlagd. Och igårkväll anlände min supportlöparstandin Else till den fantastiskt vackert belägna stugan vi hyrt invid Beinn Damh, mitt mellan T1-området nere i Shieldaig och målet i Torridon.

Lite kaffe och ett tvångsmässigt toabesök senare sitter vi i teambilen och är på väg ner till Shieldaig. Det är midsommardagsgryning och det svenska midsommarfirandet har normalt sett knappt börjat fundera på nattamaten så här dags. Det är Skåningen som kör och Hustrun är co-driver. Tillsammans kommer de att få en mycket dryg dag med att hålla sig på fel sida vägen hela tiden och samtidigt försöka tillgodose mina behov allteftersom de dyker upp - för precis som i Norseman är det här ett lopp av punkt-till-punkt-karaktär (även om start och mål är avsevärt närmare varandra här än i Norge) och precis som i Norseman är det här ett lopp där nästan all support kommer från en egen bil och ett eget supportarrangemang. Alla dessa supporters gör ett grymt jobb och får normalt sett ingen cred utan mest bara spe när något går fel men lyckligtvis har jag engagerat de bästa supportrar som går att uppbringa så jag känner mig trygg i att om något nu skulle gå fel så löser vi det efterhand.

Jag sätter upp cykel och tillhörande utrustning i växlingsområdet inne i den lilla byn. Normalt bor här en god bit mindre än 100 personer men idag är det mycket folk i rörelse. Det lokala fiket öppnade sin frukostservering redan klockan 02:00 och själva är vi en fullvärdig måltid för de myckna minimyggorna som härjar i större delen av högländerna, 'the midges'. En neoprendräkt erbjuder dock ett bra skydd för större delen av kroppen, värre är det för supportmänniskor och den publik som ändå vågat sig ut. Doften av insektssprey ligger tung, många har riktigt finmaskiga myggnät för ansikte och andra blottade kroppsdelar. Jag glömmer nästan pre-race-registreringen i morgonkommersen men klockan fyra går ändå bussarna mot simstarten med mig och min frukostpåse ombord. Ett par tunnbrödrullar och en skvätt vatten slinker ner under den långsamma resan på de slingriga småvägarna till Inverbain där starten ska gå, simbanan gör ett ärevarv kring en liten ö och sträcker sig sedan över en flik av Loch Shieldaig, förbi Shieldaig island och så upp i byn - 3.8 km som sig bör när det är irondistans.

På stranden växer gryningsljuset långsamt till bakom de majestätiska berg som kantar fjorden. För visst är det en fjord det här - även om skottarna kallar den loch. Facklor leder oss ner mot vattnet, en säckpipa börjar spela och arrangörerna sätter eld på en stor Celtmanlogga som står uppställd invid starten; det är helt sagolikt stämningsfullt och laddat på samma gång. Innan start får vi reda på att vattentemperaturen är tretton grader eller möjligen ännu kallare och att arrangörerna därför av säkerhetsskäl tvingats korta simsträckan. Dock bara med det lilla ärevarvet kring ön, vi får fortfarande simma de dryga tre kilometrarna över viken till Shieldaig. Jag ser till att komma ut tidigt i vattnet för att få chansen att acklimatisera fötter, händer och ansikte till kylan innan loppet börjar - startstress och köldchock är en dålig kombo har jag märkt. Många använder neporenesockor, vilket är tillåtet pga kylan, men jag har testat några gånger under veckan här och kan konstatera att fötterna utan problem vänjer sig (eller möjligen domnar bort) efter några minuter.

Så ljuder äntligen starthornet, jag är positionerad långt fram i fältet och hittar en bra linje långt ute på flanken längst från landsidan. Jag trivs inte i trängsel och hittar nästan alltid position på endera sidan av startfältet, så även idag. Jag har full kontroll på läget från första simtaget, fokuserar på långa lugna tag och en liten benspark som mest finns där för rotationens skull. Flytet är perfekt och trots kylan är det ren njutning att simma. Den första ön, som vi alltså inte omcirklar, passerar snarbbt på min högra sida och jag har en bra känsla av att jag ligger långt fram i fältet. Viken är lugnt och kristallklar, man ser gott om stora öronmaneter som dock håller sig ganska långt ner i den djupa vattenmassan. Mitt mellan den första ön och Shieldaig island har vi en halv kilometer till närmsta landstycke och några lugna dyningar vaggar oss. Till vänster tittar solen fram bakom Beinn Alligin, ett annat bergmassiv än det vi ska upp i idag och som jag av en händelse besegrande på cykel i början av veckan. Hursomhelst är det fantastiskt vackert och jag inspireras att trycka på lite extra under andra halvan av simningen. Flytet är fortsatt suveränt, jag passerar ytterligare simmare när vi rundar en udde av Shieldaig island och byter riktmärke mot byn och den vackert rundade bergstopp som lutar sig över bykärnan.

Bakom ön är vattnet sötare, varmare och alldeles spegelblankt. Jag drar på lite benspark sista biten för att väcka benen inför cyklingen och stapplar upp på rampen till land efter bara 47 minuter, det ger en fart på snubblande nära 1:30 per hundring vilket räknas som riktigt gott tempo i min bok. Visserligen hade vi nog en smula hjälp av tidvattnet som vände inåt någon timme innan start men jag växlar som trettonde man av 128 startande, och det tycker jag nog är riktigt bra för en tjomme som började crawla på riktigt vid 35 års ålder.