Jag hade gissat på en simtid någonstans mellan 60 och 90 minuter beroende på omständigheterna - i Norge tog simningen dryga 80 minuter och det var ändå ett bra resultat. Här är jag plötsligt uppe ur vattnet bland de allra första - det är massor med folk i växlingsområdet men jag kan inte se min support. Det spelar ingen större roll, jag vet vad jag ska göra och allt är i ordning vid cykeln. Jag krånglar mig lugnt och sansat ur våtdräkten samtidigt som jag artigt försöker svara på frågor från BBC Adventure Show. Det är svårt att vara mångordig efter trekvart i vatten som nätt och jämnt kommer upp i tvåsiffrigt på temperaturskalan men jag får ändå ur mig nåt om a lovely swim although a bit on the chilly side. Vilket väl sammanfattar mina känslor.

Det tar ett tag att få på sig cykelprylarna, jag har anammat en filosofi där jag undviker mittemellanlösningar utan jag försöker få till bra cykelutrustning för cykeletappen och bra löputstyr för löpningen. Sålunda är det skoöverdrag, knävärmare och armvärmare, vindväst och sköna cykelhandskar som ska på förutom den mer normala cykeltröjan. Korta tribyxor har jag dock på under våtdräkten - det finns ingen nakenregel på det här loppet som annars är brukligt men det finns ändå ingen anledning att göra det onödigt komplicerat för sig. Drygt sju minuter tar transitionen vilket normalt sett är några minuter för mycket men inget jag bryr mig om idag. Ut ur Shieldaig kör jag via en brant serpentinsväng upp på landsvägen, riktigt låg växel i och så är jag iväg.

Första milen över till Torridon går på en förhållandevis rak landsväg över Beinn Damh där vi har vårt base camp. Från Balgy river klättrar vi uppåt i en inte alltför brant stigning genom täta Rhododendronbuskage som blommar vackert i lila och fullständigt dominerar växtbilden här. Knappt hundra höjdmeter ska avverkas till utsiktsplatsen som ligger här uppe, man har en helt magnifik vy över Upper Loch Torridon och de omgivande bergen. Jag konstaterar att jag aldrig såg min support och givet att jag var minst en halvtimme för tidig och dessutom omgärdad av en eller två kameror och en reporter är det inte orimligt att de kan ha missat mig. Jag halar fram mobilen och stämmer av läget - mycket riktigt såg de mig aldrig. Ingen skada skedd, Hustrun och Skåningen packar snabbt ihop grejorna i T1 och tar upp jakten.

Själv fortsätter jag utan att egentligen ha stannat nedåt förbi Torridon. Vi passerar bara ett par hundra meter från målområdet innan vi svänger vidare österut mot Kinochlewe. Det här är 16 kilometer av helt otroligt smal väg, en normal svensk cykelbana är förmodligen bredare. Lite senare kommer det att bli ett lättare trafikkaos på den här vägen eftersom alla servicebilar ska ut och ikapp sina respektive triatleter men jag är så tidigt ute att jag slipper störas av mycken trafik utan kan istället ligga lugnt och fint nere i tempobågen och samtidigt njuta av det mäktiga bergslandskapet. Jag passerar under Beinn Eighe och de bägge bergscheckpointerna jag ska springa igenom i eftermiddag, det går svagt uppför på den lilla asfaltsvägen men tempot är bra och jag är snart ute på den åtminstone tvåfiliga vägen i Kinochlewe.

Här bär det av norrut, vägen är väl ondulerad med ett par mjuka stigningar och nedförslöpor. Första servicepunkten har vi satt till Gairloch - där supporten också har en välförtjänt frukostbuffé som väntar på dem. Morgonen har bara haft några höga moln och nästan ingen vind, helt perfekt väder en sådan här dag. Prognosen talar om regn frampå eftermiddagen men där är vi inte än. Det enda abret är att det är perfekt väder för myggor också - jag dundrar igenom en del täta stim av de små kräken som antagligen är en pest för langningen. Strax söder om Gairloch har jag avverkat en dryg fjärdedel av de 202 kilometrarna. Jag sätter ner fötterna, får en macka i handen och en snickers i ryggfickan. Dessutom får jag lite bassning för att jag inte druckit ur de två flaskorna som jag också får bytta nu. En vatten och en hemmablandad sportdryck.

Huvudriktningen från Gairloch är österut, vägen ringlar sig fram längs nordvästkusten och backarna blir fler och brantare - såväl uppför som nedför. Jag har ett hittat in i ett bra och skönt flyt och håller ungefärligen min plats i fältet, en eller annan snabbare cyklist passerar bakifrån men det räknade jag ut redan när jag lämnade T1 - såhär långt fram 'ska' jag normalt sett inte vara. Jag tillåter mig inga negativa tankar och ingen stress utan tar mitt tempo, är det här en riktigt bra dag kommer jag att vara fräsch efter cykelbenet och kunna forcera bra på löpningen senare. Orter man aldrig hört talas om - som Poolewe, Aultbea och Laide - rullar snabbt förbi. Här och var är lokalbefolkningen ute och hejar entusiastiskt på oss förbirusande cyklister. En norrman dundrar förbi i bortemot 40 km/h i ett svagt motlut. Han var ur vattnet bland de 10-20 sista på en god bit över en timme men gör en fantomcykling idag och slutar småningom trea.

Just efter Laide väntar en ordentlig stigning och så en brant nedförslöpa på 12% på andra sidan, jag hittar en bra linje och får med mig gott om fart. Bara ett fåtal kilometer senare väntar turens längsta stigning, från Dundonell upp till det öde huset på Fainmore är det drygt 300 höjdmeter att avverka. Inget särdeles brant eller ens särskilt högt men det tar sin tid - jag går på med bra kadens på lätta lätta växlar uppåt, först genom en tät och lummig skog och sedan ut på en kal hed ovan den lokala, lågt belägna, trädgränsen. På andra sidan krönet väntar en välbehövd vätske- och matprocedur som är identisk med den förra. Macka i handen, snickers i ryggfickan och två nya flaskor. Kisspaus. Vidare. Bara åtta mil in till T2, och de närmaste fyra är på pappret ganska lätta.

Det börjar vara lite segt i ryggen att sitta aero nu, jag håller mig nere i nedförsbackarna men sitter en hel del uppe på styret där det går långsammare. Jag skulle kunna pressa mig lite hårdare här men jag väljer att hålla ett ok tempo på lätta växlar före att köra slut på mig redan innan löpningen har börjat. Men vägen är bred och förhållandevis rak här och de knappt fyra milen från krönet vid Fainmore till avtagsvägen nere i Garve rullar undan snabbt. Det karga hedlandskapet växlar åter över till ett välkomnande dalgångslandskap med vatten, grönska och en massa får. Mycket skotskt. Vid Garve har jag så lämnat tillbaka den surt förvärvade höjden, jag svänger höger och hittar mitt supportteam för tredje och sista gången på cykeletappen. Macka, snickers, dricka. Trött och lite öm i ryggen nu men det är knappa fyra mil till T2 - bara att köra på. Pressar mig inte extremt mycket utan låter tempot sjunka en aning - flera snabbare cyklister rasslar förbi, däribland Susanne Buckerlei som är överlägset snabbaste tjej idag.

Jag fortsätter att ta mitt eget tempo, trots att jag är lite seg och tappar placeringar har jag modet uppe - som helhet har det varit ett bra cykelben och jag ligger fortsatt ganska långt fram. Jag passerar rondellen i Achnasheen vid gott mod, bräker glatt åt både de många fåren och det avsevärt mycket mer färrhövdade publikum som ändå kantar vägen. Vår stugkompis Stefan - som supportar vår andra stugkompis Dominik - skriker att det bara är 10 to go. 10 miles förvisso men det är ändå inte så långt och dessutom har jag kört här tidigare och vet att nu är det mest nedför till Craig där cykeletappen slutar. Full fart framåt, det har börjat regnstänka lite för första gången under dagen, molnen är mörka men vägen meandrar nedför och jag är snart framme. Skåningen står vid avfarten in i T2 och skriker att det kommer en brant backe och att jag ska slänga in en låg växel. Jag hör och lyder och kommer lyckligt och väl upp till Hustrun som väntar ovanför backen.

Regnstänkandet övergår i ett infernaliskt hällregn men det spelar ingen roll - jag har avverkat cykeletappen i god stil på drygt sex timmar och femtio minuter, vilket visserligen bara är trettioandra tid men jag håller mig ändå kvar i närheten av topp tjugo. Och jag är skapligt fräsch i kroppen och snart redo för en bergsmara som bör passa mig perfekt - det här ska bli bra!