Det är smått kaotiskt i T2 - nya bilar svänger ständigt in på den branta stickvägen utan att det egentligen finns så mycket plats att vara på därinne. Supportrar letar efter sina triatleter och triatleter letar efter sina supporters, arrangörerna kämpar för att hålla greppet om situationen. Tanken är att supportbilarna ska komma in, plocka upp respektive cykel och sedan försvinna igen men man har missbedömt hur många bilar som kommer att behöva finnas där inne samtidigt. Hällregnet gör inte situationen bättre. Hustrun och Skåningen håller dock lugnet, jag får stämplat min sportidentpinne och vi kan jobba på med det vi ska göra.

Jag har återigen en del att fixa med i transitionsområdet; knävärmarna ska väck, ryggsäck med vätskebälte på, löparskor på. Jag funderar på ett par torra strumpor men givet det tunga regnet känns det bortkastat - jag spar på den karamellen till berget. Ett toabesök är också schemalagt, jag har valt samma nutritionsstrategi som på Norseman vilket innebär att jag har ätit en del fibrer, fett och protein på cykeletappen. Detta i form av tunnbrödrullar med stilton och vällagrad cheddar, sallad och stekt bacon (Highlandbaconet är för övrigt riktigt fint kan jag meddela). Det här gör att magen får jobba ungefär som en vanlig dag vilket i princip är i strid med normala tävlingsråd, min känsla är dock att jag får ett långsamt men kontinuerligt energiupptag i kroppen och en minskad risk för att magen släcker ner verksamheten helt och hållet. Nackdelen med att magen är igång som vanligt är att jag säkert som amen i kyrkan behöver lägga någon minut på ett toalettbesök innan löpningen kan börja. Efter sju minuter i T2 kan jag så äntligen stämpla ut min sportidentpinne och påbörja löpningen uppför Coulinpasset, jag har inte riktigt koll på min placering men känslan är att jag ligger någonstans runt 25:e plats.

Armvärmarna är uppkavlade och sköna att ha när regnet skvalar ner, jag räknar också med att det kommer att bli kallare när vi kommer upp på höjd. Nederbörden avtar dock redan efter ett par minuters löpning och den långa stigningen uppför passet hjälper till att hålla värmen uppe. Berganryggan känns lätt och sitter bra på ryggen, den är förutom ett par geler och en nötbar packad med min obligatoriska bergsutrustning: Karta, kompass, pannlampa, regnställ för hela kroppen, torr varm underställströja, mössa, handskar och ett förstahjälpenkit bestående av dauerlinda, kompresser och en del annat smått och gott. Mobilen och en liten kamera får också åka med. Jag tömmer alla flaskor utom en i vätskebältet för i passet kommer vi att få support efter fem och tio kilometers löpning. Men först ska vi klara av den här stigningen, en grusväg med mittsträng som skär uppför branten i långa serpentindiagonaler. Det går ganska brant uppför men inte värre än att det går att jogga lite försiktigt. Doft av nyfällt virke, vi springer genom en skogsavverkning och underlaget är flisigt och ojämnt men dofterna är starka och härliga i regnet. Tempot är lågt men jag plockar metodiskt distans på de omgivande löpare jag ser.

Landskapet öppnar upp sig, vi lämnar den sista skogen under oss och blickar man bakåt ser man hela den vidsträckta dalgång vi kom cyklande i. Passet vi springer i leder upp till river Coulin och sedan ner till river Torridon och den dalgång vi cyklade uppför i morse - för tid och evihet sedan. Vägen planar ut och det blir lättlöpt och fint, traktorspåren smalnar av till en stig och det hela börjar redan likna riktig traillöpning. Jag får vatten, godis, en liten kanelbulle och några pretzels vid vätskekontrollen. Humöret är på topp och jag kör på vidare genom passet, förbi den andra kontrollen där jag fyller upp vätskebältet lite mer ordentligt och käkar mer godis. Nu går det nedför förbi en vackert belägen sjö, stigen blir till grusväg och sedan asfaltsväg. Fortsatt lätt och välkontrollerat löptempo. Beinn Eighe tornar upp sig som en mörk skugga framför oss, jag passerar en skotte som pekar och frågar om det är där vi ska upp. Jag skrattar och säger nåt bedrövligt peppigt om hur coolt det kommer bli och han svär osande eder om att det ska han så fan heller. Men först ska vi ner i Torridons dalgång och det går med lätta steg nedåt, ut på cykelvägen från i morse och tillbaka västerut någon kilometer till bergskontrollen, T2A. Det är här loppet ska börja på allvar; knappt två mil är löpta och min supportlöpare Else möter upp. Jag har bävat lite för att vädret ska vara så dåligt att vi tvingas ta låglandsalternativet men regnmolnen har dragit undan och man ser toppkammen på Beinn Eighe högt där uppe. Visst kommer det att bli bergslöpning!

Alla löpare får två minuters stopp i T2A för att man ska kunna kolla att all obligatorisk utrustning finns med. Elses utrustning är redan avcheckad och medan min utrustning kollas passar jag på att byta ut mina korta tritajts som är fuktiga och har börjat skava lite mot ett par trekvartstajts som är optimerade för ren löpning. Samtidigt fyller Skåningen på mitt vätskebälte med Coca Cola - nu är det koffein och ren energi som gäller för att ta sig in i mål så effektivt det bara går. Jag har bara fyra flaskor om 16 cl men räknar med att jag kan fylla vätska i fjällbäckarna om det behövs, för nu bär det av uppåt. Vi har två-tre kilometers vandring uppåt framför oss, det är niohundra höjdmeter som ska avverkas på den sträckan och jag tror inte jag hade tagit många löpsteg här ens om jag varit helt utvilad - det blir en strävsam och metodisk promenad uppåt. Ändå plockar jag fortsatt placeringar. Det går tungt men det går bra, jag känner mig stark och manar fram bilden av en evighetsmaskin som kan mata på och mata på och mata på i all oändlighet. Jag sätter tempot och Else följer lätt bakom mig, pratar oberört på och jag försöker hänga med i konversationen - det funkar perfekt för att mota negativa tankar innan de ens har funderat på att dyka upp. Understundom stannar vi upp och beundrar utsikten ner över River Torridon, Loch Torridon, alla bergen och så alla bilarna som glittrar på allt längre ävstånd nere i T2A.

På krönet står en man och spelar säckpipa för oss och det är svårt vackert och stämningsfullt. Vi fotar lite och jag komplimenterar skottarna för deras vackra berg, så klättrar vi nedför lite stenskravel och når kamstigen, bitvis är den slät och riktigt löpvänlig, bitvis får man ta det försiktigt för framförallt i början av stigen stupar kammen brant ned på bägge sidor. Det här är ett otroligt landskap att få springa i. Senare flackar kammen ut till en bred rygg och vi kommer upp i molnen. Sikten försvinner, den täta dimman gör det lurigt att navigera men vi vet ungefär vartåt vi ska och snart är vi framme vid det vägskäl där vi ska svänga av mot Beinn Eighes högsta topp, ytterligare hundra höjdmeter upp. Det blir promenad blandat med mer lätt löpning uppför genom dimman för här är det inte alltför brant, vi möter ett fåtal löpare som är på väg ned från toppen men annars är det tomt och ensligt. På toppen står en man från bergsräddningen och håller i sportidentdosan jag ska stämpla - och så är vi äntligen uppe på banans högsta punkt. Vi får reda på att jag är på sjuttonde plats, och så bär det av nedför. Det är första gången under loppet som jag faktiskt har koll på min exakta placering och jag är både förvånad och grymt inspirerad av den framskjutna positionen.

Härifrån är det egentligen bara nedför hela vägen till upploppet, första biten där vi springer tillbaka samma vag som vi kom är lätt men snart ska vi vika höger ned på baksidan av berget. Vi ska nedför en ruggigt brant och lös stensluttning med grus, berg och lösa stenar av varierande storlek och vi ser inte ens botten på grund av dimman. Någonstans kring femhundra höjdmeters drop är det och ytterligare en man från bergsräddningen pekar ut den säkraste nedfarten och uppmanar oss att ta det försiktigt. Det behöver han inte säga två gånger - den här delen av banan kan man kanske tjäna ett par minuter men en sekunds oförsiktighet kan göra att man förlorar hela loppet. Och livet, för den delen. Lugnt och fint, vi säkrar vår hjärnkapacitet med lite energigel och så tar vi oss metodiskt nedför branten. Vi har kommit ikapp Susanne Buckenlei igen men hon är aningen bättre utför än oss. Snart ser vi dock fast, planare, mark under oss igen och så kommer vi ner på en stenig stig som vindlar bland vattenfall och stora klippblock. Vi passerar Susanne igen, när stigen är löpbar är vi klart snabbare vilket känns bra.

Vi når en vackert belägen sjö i en gryta av berget, den ligger vackert inbäddad i en bomullspåse av dimma, vatten och bergssidor. Det här är riktigt fjäll-landskap och det är dimmigt och grått och den närmaste civilisationen är en by med ett fåtal invånare mer än en mil bort - fågelvägen. Jag är nästan säker på att den riktiga stigen börjar på vänster sida om sjön härifrån sett, vilket ser lite trångt och krångligt ut. Vi fortsätter framåt, tills Susanne strax bakom oss ropar att vi är på väg åt fel håll. Stigen går saktiskt på höger sida om sjön och inte vänster, visar det sig. Med kartan nedstoppad hade jag kunnat navigera oss ordentligt fel men tack vare en sportslig medtävlare tappar vi inte så mycket, vi byter riktning och snart nog kommer vi ned på en stenig och teknisk liten stig. Den blir successivt allt finare och mer löpvänlig, vi plskar över små bäckfåror och en eller annan åsrygg men den generella riktningen är hela tiden svagt nedåt och lite åt vänster - runt berget och ut mot vägen några kilometer bort. Vi får reda på att jag har avancerat till femtonde plats och ytterligare en löpare skymtas framför oss. Tempot ligger kring sex minuter per kilometer vilket är riktigt bra såhär långt in i loppet, speciellt givet det tekniska underlaget. Fötterna trippar på bra trots att jag är trött - jag tvingar Else att dela en bar med mig och fyller vatten i en fjällbäck en sista gång.

Bergssträckan mäter cirka sjutton kilometer och vi är ute på den i drygt tre timmar vilket säger en del om svårighetsgraden på den här etappen - för faktum är att jag går på bra här i förhållande till resten av fältet. Vi är nästan nere vid vägen igen när vi möter två löpare som rör sig långsamt uppåt, i motsatt riktning. Vi fattar inte riktigt varför i det här läget men i själva verket är det löpare som missat cut-offen till bergssegmentet och därför är på väg ut på låglandsalternativet för att slutföra loppet för den vita tröjan. Det är inte lika högt men det är tekniskt och lika långt och de har en dryg kväll och kanske natt framför sig innan de är i mål. Men för min del är det slut på den tekniska löpningen. Vi kommer ner på vägen någon kilometer väster om T2A där vi började bergsetappen.

Applåder och hurrarop från såväl funkisar som vår egen support och andras, Hustun skriker att jag ligger på fjortonde plats - vilket jag har någorlunda koll på (plus minus någon placering) men entusiasmen smittar av sig. Jag får släppa ryggsäcken men behåller vätskebältet för enkelhets skull. En flaska vatten har jag kvar och jag får också med lite chips iväg. Jag ber att få mer chips och vätska ett par-tre kilometer längre fram för att få en mental brytpunkt som ligger närmare än målet sju kilometer bort och så drar vi iväg. Else har bestämt sig för att fortsätta sitt supportlöparuppdrag hela vägen in i mål vilket är tillåtet men inte obligatoriskt. Det är dock välkommet för det blåser lite motvind utifrån havet och Else kan lägga sig framför och bryta vind åt mig. En löpare strävar på en kurva längre fram på vägen, han har också supportlöpare med men ser ut att ha det jobbigt och blandar långsam löpning med gånginslag. Jag ber Else öka lite, den här platsen ska vi plocka.

Vi ligger kring 5:20/km och plockar snabbt in trettondeplatsen. Själv tittar jag inte bakåt men Else kollar ett par gånger och det är tomt bakåt. Det spelar dock ingen roll, vi ångar på bra nedför dalen. Jag är sliten och seg och har en begynnande blåsa under vänsterfoten. Hutrun har med torra strumpor att byta till men jag vill inte lägga tid på vad som bara är bekvämlighet i det här läget, nu är det slutrycket som gäller. Hustrun släpper igenom oss genom grinden förbi den sista färisten, det är skönt att slippa trippa över på de grova stålbalkarna. Torridon skymtar bakom nästa kurva, sista femhundra meterna är det svagt uppför igen men jag kastar i den sista växeln och forcerar hela vägen in i mål. Löpningen avklarad på fem timmar och femtiotre minuter, vilket var några minuter mer än jag hade gissat men banan var också avsevärt tuffare än jag hade trott. Totalt tretton timmar fyrtiosju minuter och en trettonde plats. Jag har plockat ut det jag hade i kroppen idag och är riktigt trött men mycket tillfreds. Jag lägger mig på gatan bakom målbågen utanför Torridon community centre och ropar "Can somebody please bring me a beer!".